Det vanliga telefonnätet har ett filter i telestationen som begränsar bandbredden ut till abonnenten till 4 kHz.
Det gör att analoga modem inte kan överföra data med mer än maximalt 30 kbit/s enligt Shannons teorem. Den gränsen är i stort sedd nådd med V.34 modemen som når upp till 28.8 kbit/s.
För att möta kraven på snabbare dataöverföring på vanlig koppartråd utvecklades ISDN, Integrated Sevices Digital Network, där bandbredden på den partvinnade koppartråden ökats till 80 kHz.
Det ger möjlighet att skicka totalt 144 kbit/s på en partvinnad kabel. En vanlig ISDN-anslutning är uppdelat på två B-kanaler om 64 kbit/s och en D-kanal på 16 kbit/s.
Men den partvistade koppartråden klarar betydligt mer, gränsen för den användbara bandbredden ligger vid ungefär 500 kHz. Därutöver blir signaldämpningen för hög.
Dessutom tillkommer problem genom att kablarna strålar ut signalen och dessutom blir störkänsliga.
Den vanliga telefonkanalen upptar 0-4 kHz inklusive likströmsmatningen. Man får därför ett område på 100-500 kHz för att skicka annan information. Och det räcker för att få in 6 Mbit/s enligt den senaste versionen av ADSL-standarden.
Den användbara bandbredden är dock beroende på hur lång koppartråden är och vilken kvalitet den håller. Det finns försök som visar att man kan överföra uppåt 100 Mbit/s på riktigt korta avstånd.
Behöver man ha mer bandbredd och längre avstånd måste man gå över till koaxialkabel. Den har en bandbredd på drygt 500 MHz, vilket är 1 000 gånger mer än den partvinnade kabeln. På en koaxialkabel kan man därför få in uppåt 500 analoga TV-kanaler.