Enligt den definitionen skulle en radiosignal vid 6 GHz vara UWB om den hade en kanalbredd på minst 1,2 GHz. FCC har satt som krav att kanalbredden är minst en halv gigahertz inom intervallet 3-10 GHz för att räknas som UWB.
under brus
Underförstått i denna definition är att så stora lediga frekvensutrymmen finns inte, alltså måste man sända på redan upptagna kanaler, med så låg uteffekt att det inte stör den befintliga trafiken.
FCC ställer krav på en maximal uteffekt som ligger väl under brusnivån. Den låga uteffekten gör UWB till en korthållsteknik, med räckvidd i bluetoothklass eller något längre.
Det kan låta som en omöjlighet att sända radio under brusnivån, men genom att till exempel koda signalen på ett lättidentifierat sätt, eller sända pulser med fasta tidsintervall, går den att filtrera fram ur bruset. Den största tekniska utmaningen med UWB är de algoritmer som krävs för detta.
effekt på höjden eller bredden
För radio gäller generellt att ju mer effekt som används per bit data man sänder, desto bättre blir mottagningsförhållandena. Denna effekt kan fördelas på höjden, som högre signalstyrka (vilket alltså inte är tillåtet för UWB) eller på bredden, över ett stort frekvensområde.
Eftersom UWB-signalerna är så svaga väljer man oftast att ta till rejält på bredden per bit data för att få dem att komma fram ordentligt. Därför hamnar den förutspådda kapaciteten för UWB i 3-10 GHz på ett par hundra Mbit/s, trots att 7 GHz frekvensutrymme i en störningsfri miljö skulle räcka till avsevärt mycket mer än så.
Utöver den tekniska definitionen av UWB lägger även en del företag till sändningstekniken impulsradio. Impulsradio innebär att man pulsar ut signalen utan någon bärvåg, ungefär som en radarsignal.
Fördelen med detta är att själva radiokonstruktionen går att göra betydligt enklare om man slipper komplicerad frekvenshoppning eller direktsekvenskodning. Det är detta som får halvledarföretag som ST Microelectronics att tro på UWB som en lågkostnadsteknik.
Elias Nordling