Mobilindustrin siktar på en fantastisk expansion fram till år 2020 som enklast kan sammanfattas som mobilt bredband till alla – flera miljarder abonnenter.

Därför behöver mobilindustrin en dramatisk ökning av frekvenstilldelningen för utbyggnad av markbaserade mobilnät, en ökning med 600 till 1200 MHz frekvensutrymme i band mellan 400 MHz till 5 GHz. Som jämförelse disponerade mobilindustrin i fjol 550–600 MHz i samma band.

Den globala dragkampen om radiofrekvenserna avgörs vid ITU:s frekvenskonferenser WRC, World Radiocommunication Conference. I början av 2007 redovisade mobilindustrin sina långsiktiga behov inför WRC07, om minst 1280 MHz och högst 1720 MHz till år 2020, allt samlat på 500 sidor med titeln CPM Report.

Problemet är att många av dessa frekvenser redan används av tv-industrin, försvaret, civilflyget och andra intressenter. Mobilindustrin är därför invecklad i en diplomatisk strid på högsta nivå. Förändringen kräver en rejäl omfördelning av befintliga radiofrekvenser till mobilindustrins förmån.

Mer politik än teknik
Det finns förstås ett starkt stöd för att mobilindustin ska förbli en viktig motor i den globala ekonomin. Det är också det självklara motivet för många regeringar att understödja mobilindustrins planer. Men det är långt från självklart att mobilindustrin verkligen når alla uppsatta mål. Besluten vid WRC utgör ett mellanstatligt traktat för ITU:s över 190 medlemsländer, vilket betyder att detta även formellt ofta blir diplomati.

Resultatet av konferensen WRC07 blev att mobilindustrin fick tillgång till ytterligare cirka 400 MHz frekvensutrymme. Det var långt mindre än det uppsatta målet, men frågan kommer sannolikt att tas upp vid kommande WRC:er och även på regional och nationell nivå. Mobilindustrin har inte sänkt ambitionsnivån.

Tillväxt hittills i 2G- och 3G-nät
En viktig faktor i det politiska spelet är dagens snabba tillväxt för mobilt bredband baserat på de befintliga mobilnäten. Ericsson redovisar en prognos som innebär att det kommer att finnas 1,8 miljarder bredbandsabonnenter år 2012, varav 1,2 miljarder finns i mobila bredbandsnät. De flesta av dessa återfinns i GSM-industrins nät (GSM/EDGE/WCDMA/HSPA och framöver även LTE).

Så gott som hela denna expansion baseras på den frekvenstilldelning som gjordes före år 2007 till 2G- och 3G-nät. Motorn de närmaste åren är främst HSPA som i sin mest avancerade version i framtiden klara upp till cirka 40 Mbit/s i nedlänken. Men WCDMA-näten har en påtaglig inbyggd kapacitetsbegränsning då standarden baseras på systembandbredden 5 MHz. När mobilindustrin nu siktar på att höja toppkapaciteten till 100 Mbit/s och däröver blir ytterligare frekvensutrymme en nyckelfaktor.

Den nya mobilnätstandarden LTE kräver 2,5 – 20 MHz i systembandbredd för att kunna prestera toppkapacitet i klassen 100 Mbit/s. Men planerna stannar inte där – efter LTE kommer IMT-Advanced som beräknas kräva 100 MHz i systembandbredd per operatör och den klarar 100 Mbit/s mobilt och 1 Gbit/s fast eller nomadiskt.

När mobilnäten behöver så stor frekvensvolym per nät så ökar frekvensbehoven dramatiskt. I ett land med fyra till fem konkurrerande nätoperatörer behövs 160–200 MHz enbart för LTE-näten och för IMT-Advanced behövs ytterligare 400–500 MHz för sådana nät. I enstaka länder finns sex-sju konkurrerande nätoperatörer.

Konkurrerande operatörer
Sammantaget handlar det sålunda om behov av nya frekvenser i klassen 600–700 MHz om flera konkurrerande operatörer ska kunna få nationell täckning. Så ser det långsiktiga behovet ut även i ett land som Sverige med fyra mobiloperatörer.
En viktig faktor är behovet av låga frekvenser. I tätorterna kan de nya högkapacitetsnäten byggas ut i högre frekvensband, som till exempel 2,5 GHz-bandet. Men LTE-basstationer där kan ha en räckvidd under 100 meter. När glesbygd och mindre orter ska täckas blir det dyrt att bygga ut med frekvenser i så höga band. Det kan handla om 15–20 procent av befolkningen som bor på 50 procent av ytan.

Därför är mobilindustrin intresserad av att överta de låga frekvenser som hittills nyttjats av tv-industrins marknät världen över. Genom att nyttja frekvenserna i tv-industrins marknät (bandet 470–862 MHz) så blir det ekonomiskt möjligt att bygga ut de nya mobila bredbandsnäten och få nationell täckning. I många utvecklingsländer är tv-bandet dessutom av mycket stor betydelse för att det överhuvudtaget ska bli ekonomiskt försvarbart att bygga ut mobila bredbandsnät.

Nationell täckning ett måste
Att nå nationell täckning är av central betydelse i så gott som varje land. Därför finns mycket starka skäl att mobilnäten ska täcka de mindre orterna och huvuddelen av glesbygdsbefolkningen.

Detta är även ett mål för många nätoperatörer. De får normalt tillstånd att erbjuda tjänster till en viss väldefinierad region. Den statliga regleringen syftar ofta till att garantera att mobilnäten får nationell täckning.

Efter WRC07 ligger USA bäst till för att snabbt få nationell täckning för nya mobila bredbandsnät, modell LTE eller Wimax. USA har nämligen beslutat omdisponera bandet 698–806 MHz, populärt kallat 700 MHz-bandet, för mobilt bredband. Därmed blir USA först i världen med en riktigt stor marknad för mobila bredbandsnät i detta frekvensområde. I Asien har dessutom ett antal länder, däribland Kina, Japan, Korea och Indien, valt samma frekvensband som USA och där beslut kan komma relativt snabbt. Europa ligger efter USA, hur många år det gäller återstår att se.