Anders Classon:

Rymden – en personlig betraktelse

Substantivet ”rymd” är enligt svensk etymologisk ordbok från 1922, en nybildning från 1600-talet av substantivet ”rum”. Rymden kan med andra ord skrivas som ”rummet” dvs där allting händer och har hänt.

Jag som de flesta andra har då och då grunnat på vad vi ser när vi tittat upp mot natthimlen en becksvart augustikväll? Vad är rummet egentligen och vilka egenskaper har det? Den rådande uppfattningen är att rummet utvidgar sig, dessutom i en accele-rerande takt och i genomsnitt betydligt snabbare än ljushastigheten. Men borde då inte bakgrunden vara absolut kolsvart?

Så här går istället mina funderingar! Rummet som vi männi-skor uppfattar, synliggjordes genom en invertering, dvs från en singularitet (= nästan 0 i utbredning) till en annan singularitet eller inversen (= ∞ i utbredning) för ca 13,8 miljarder år seden. När man tittar upp på natthimmeln från alla vrår och i alla vinklar av rummet ser man detta förlopp som i en tidsmaskin.
Allra längs bort ser man något som vanligtvis kallas för ”bakgrundsstrålning”. Mina funderingar säger att man ser singulariteten nästan ”0” men att man gärna gör tolkningen att man ser ut i oändligheten.

Rödförskjutningen beror enligt mina funderingar på rummets krökning (enligt Einstein ska man säga rum-tidens krökning). Ju längre bort i tiden man tittar, desto större sammanlagd krökning. De små variationerna i bakgrundsstrålningen man observerar, beror på att massfördelningen inte är helt symmetrisk vilket ger att krökningen inte är helt identisk över hela himlavalvet.

En annan bild av rödförskjutningen är att fotonerna tappar energi när de passerar genom krökningar av rummet. Ju större krökning desto större tapp dvs större rödförskjutning. En accelererad rödförskjutning kommer sig av att rummet kröker sig olinjärt när vi närmar oss singulariteten nästan ”0”. Frågan: bidrar masslösa fotoner till rummets krökning? måste jag därför besvara jakande.

Vad säger ovanstående om vad en tänkt betraktare, en betraktare som befinner sig långt, långt, långt bort från oss ser, när hen tittar ut på sin natthimmel? Tänker mig att det enkla svaret är att hen ser sin bakgrundsstrålning, vilken beror på massfördelningen i rummet och när hen råkar titta.

Några tillkommande intressanta frågeställningar:
• Var det en oändligt het ur-kvark som skapade rummet tillsammans med all energi och all materia? Bidrar neutrinos till och påverkas neutrinos av rummets krökning? Varför är människan ensam som intelligent art på jorden?

Överlåter med varm hand frågorna till den som vill spekulera vidare.

Styrelseledamot i SER,
Svenska Elektro- och Dataingenjörers Riksförening