Det var William Shockley som gav transistorn dess tekniska struktur med olika halvledarskikt, som i en smörgås.

Nu, femtio år senare, är Shockleys princip grunden för en global elektronikindustri vars årsomsättning inte räknas i miljoner eller miljarder dollar utan i biljoner.

Shockley hade startat sitt företag, Shockley Semiconductor Laboratories, i Palo Alto i Kalifornien. Palo Alto var för övrigt Shockleys hemstad och, vilket var viktigare, en perfekt miljö för den som ville utveckla elektronik. Den elektronikvänliga miljön var i stort sett en mans verk, nämligen Frederick Termans.

Frederick Terman var professor i elektroteknik på Stanforduniversitet i samma stad. Han var elektronikingenjör och specialist på radioteknik, och han uppmuntrade sina teknologer att göra produkter av sina idéer och sen sälja dem.



Hjälp av Hewlett och Packard


I slutet av 1930-talet hade Terman bland annat hjälpt bröderna Sigurd och Russel Varian att utveckla klystronen. Han hade också hjälpt två av sina teknologer, William Hewlett och David Packard, att starta ett företag för att sälja sin nykonstruerade tongenerator. Termans entusiasm, hjälpsamhet och synnerligen goda näsa för elektronikutveckling gav honom också smeknamnet "Kiseldalens fader".

"Transistorns fader", Shockley, var däremot en egensinnig, misstänksam och ärelysten man. Ingenjörerna som han 1956 hade handplockat till sitt nystartade företag stod inte ut med hans fasoner utan hoppade av och startade Fairchild Semiconductor.

Massavhoppet blev starten till en så snabb tillväxt av elektronikföretag att trakten började kallas för Silicon Valley, Kiseldalen.

En ny typ av finansiärer, "högriskkapitalister" blev nyckelfigurer för att finansiera företagen och förse dem med bra företagsledningar. Pionjären var Arthur Rock, mannen som hade ordnat finansieringen av bland annat Fairchild Semiconductor 1957 och Intel 1968.



Rektor med riskkapital


Den första riskkapitalisten var dock David Starr Jordan. Han var rektor för Stanford när han redan år 1909 hostade upp 500 dollar ur egen ficka för att låta vidareutveckla transistorns föregångare, trioden. Den hade uppfunnits år 1906 av amerikanen Lee deForest, "Förstärkarens fader".

När de "åtta förrädarna" hoppade av från Shockley Semiconductor Laboratories i början av 1957 kom de att bilda skola för den anda som kommit att prägla hela den blivande Kiseldalen.

Lojaliteten mot företaget byttes mot en lojalitet mellan ingenjörer. Nyheter och idéer spreds och diskuterades lika mycket privat, i det sociala livet, som inom företagen.

I ingenjörernas och riskkapitalisternas kiseldal gick det inte att leda företag på det gamla auktoritära sättet. För företagen blev det ett livsvillkor att folk trivdes så bra att de stannade åtminstone några år. Därför fick de både frihet i arbetet och bra betalt - ofta furstligt bra.

Det var Hewlett-Packard som visade vägen för ett helt nytt sätt att leda företag. HP gav folk vida ramar att fatta egna beslut samt en samling enkla ledstjärnor för verksamheten. Den ordningen fungerade ypperligt i Kiseldalen, och de andra företagen i trakten följde snart i HPs fotspår.

En viktig drivmotor var och är alltjämt flödet av ingenjörer och forskare mellan de förstklassiga universiteten och Kiseldalen. De främsta är Stanford i Palo Alto och Kalifornienuniversitetet i Berkeley, några mil norrut.

Högst i kurs står dock ingenjörerna från CalTech i Pasadena utanför Los Angeles, elithögskolan nummer ett i USA - Massachussetts Institute of Technology, MIT, må ursäkta!

Idag består Kiseldalen av ett område på omkring 20 ¥ 40 km, med sin tyngdpunkt 70 km söder om San Fransisco. Nu finns det tusentals elektronikföretag där, och de betalar sina ingenjörer löner som är högre än någon annan stans i USA.

Företagen växer så det knakar. Under de senaste fem åren har antalet anställda ökat med 125 000.



Konkurrent på ostkusten


Kiseldalen har en svår konkurrent i USA, och den kallas för Route 128. Området har fått namnet efter den landsväg som går i en 100 km lång båge väster om Boston i delstaten Massachusetts. Elektronikindustrin kring Route 128 började också att växa så det knakade på 1950-talet.

Elektronikföretagen har ofta rötterna i de gamla industrier som har funnits runt Boston, eller försöker att knyta an till gamla industritraditioner. Digital Equipment är det klassiska exemplet, där företaget startades i en nedlagd textilfabrik år 1957.

Företagen kring Route 128 har till stor del fötts upp med federala medel och inte med högriskkapital. Föga förvånande är det de stora och etablerade elektronikföretagen som har lyckats bäst. Till skillnad från i Kiseldalen styrs företagen på ett mer traditionellt amerikanskt vis, med en markant toppstyrning.

I området kring Route 128 är det elituniversiteten, framför allt rivalerna MIT och Harvarduniversitetet, som är de intellektuella motorerna och knutpunkterna för idéutbytet. Djungeltelegrafen och det sociala livet har inte alls samma roll som i Kiseldalen.

En i USA populär men träffande förenkling är att företagen längs Route 128 är specialister på att göra system, medan de i Kiseldalen är mästare på komponenter. Route 128 är datorföretagens Mecka, medan halvledartillverkarna frodas i Kiseldalen.



37 orter heter Silicon-nånting


Många regioner eller länder har försökt att kopiera Kiseldalen. Hösten 1997 finns det faktiskt 37 platser eller områden som har smeknamnet "Silicon" plus något suffix för att markera att det är ett centrum för elektronikföretag.

Oftast har det bara blivit bleka kopior, till exempel Kista i Stockholm, med elektronikföretag som mest är försäljnings- och servicekontor för amerikanska och japanska bjässar.

Silicon Glen är det närmaste Europa kommer Kiseldalen. "Glen" är gaeliska och betyder också dal. Området ligger mellan Glasgow och Edinburgh i Skottland, med tyngdpunkten i staden Livingston. Visst har de stora drakarna från Kiseldalen, Route 128 och Japan sina filialer även här, men i Silicon Glen finns dessutom stora utvecklingsavdelningar.

Det som lockar dit elektronikföretagen är delvis samma saker som i Kiseldalen i Kalifornien eller kring Route 128. I Edinburgh och Glasgow finns det universitet och institutioner i elitklass inom elektronik och industrimiljö som präglas av elektronik. Skottarna har kanske lyckats med det som de flesta andra länder bara drömmer om, nämligen att bygga upp livskraftig lokal variant av originalet Silicon Valley.

Per Stymne