Att persondatorerna behöver snabbare DRAM för att nästa generations mikroprocessorer ska komma till sin fulla rätt är det ingen som ifrågasätter. Däremot råder delade meningar om vilken arkitektur som är den rätta.

I ena ringhörnan finns konstellationen Rambus/Intel och i den andra SLDRAM- konsortiet som samlat de flesta DRAM-tillverkarna.

Allt hettade till när processorjätten Intel i mitten av december förra året överraskande meddelade att man valt gränssnittet från Rambus som standard för framtida dynamiska läs- och skrivminnen, DRAM. Intel anser att processorerna om två år, 1999, behöver DRAM-minnen som kan hantera data med 1,6 Gbyte/s och att Rambus lösning är den bästa.

Att DRAM-tillverkarna, som såg sina vinster smälta som glass i solsken förra året, reagerade surt berodde inte enbart på att Intel självsvåldigt satt en de facto standard utan kanske mer på att Rambus tar ut en licensavgift, både i form av startavgift och som procentsats på försäljningen.

Många av DRAM-tillverkarna deltog redan i SLDRAM-konsortiet. Det hette tidigare SyncLink och syftade till att utveckla ett snabbare och dessutom licensfritt gränssnitt för DRAM-kretsarna.



Små skillnader


Arbetet har nu accelererats samtidigt som fler företag anslutit sig, även några av datortillverkarna. Konsortiet har dock tidigare beskyllts för att arbeta långsamt och dessutom kan arbetet bromsas av enskilda medlemmars intressen.

Intel har visserligen inte skickat ut några nya signaler men SLDRAM-anhängarna verkar resonera som så att blir bara resultatet tillräckligt bra kommer Intel att acceptera deras lösning.

Och trots att få detaljer ännu är kända så verkar skillnaderna mellan de två kombattanterna bli små. Båda är busslösningar, ungefär som Ethernet, där man kan hänga på valfritt antal minnen med bibehållen bandbredd.

Även om nu Intel säger sig satsa på Rambus så ska man komma ihåg att företaget är pragmatiskt och i första hand ser till sitt eget bästa. Så sade man sig exempelvis i mitten av 1995 satsa på EDO-minnen för att mindre än ett halvår senare svänga till synkrona DRAM. Dessutom bör man hålla i minnet att det är persondatorerna som sväljer lejonparten av alla RAM-minnen och det kan knappast ligga i Intels intresse att minnespriserna drivs upp av Rambus monopol.

Per Henricsson



Buss ersätter solfjäder


Ett problem med dagens EDO- och synkrona DRAM-arkitektur är att den maximala överföringshastigheten, bandbredden, inte hängt med i processorutvecklingen.

Problemet har kringgåtts genom att bygga parallella strukturer (x64, x128, x256 etc). Svagheten med lösningen är emellertid att den minsta storleken på minnet växer för varje iteration, vilket höjer det lägsta priset för datorerna.



Bussen löser problemen


Lösningen är en busstruktur med fast bredd där man kan addera godtyckligt antal minnen med bibehållen överföringshastighet. Och det är precis så Rambus koncept ser ut. Företaget har en 13 bitar bred buss, åtta för data, en för styrsignaler och resten för tidshållning. Topprestanda idag är 600 Mbit/s per ben vilket totalt ger 600 Mbyte/s.

Fördelen med en smal buss är att kretskortet blir enklare, det behöver inte lika många ledarlager. Kapslingen blir också billigare eftersom antalet anslutningar är få.

Priset man får betala är en högre effektförbrukning eftersom klockhastigheten blir betydligt högre. Det har inte så stor betydelse i en stationär dator men betydligt mer

i en bärbar. Kraven på klockan är också mycket höga, den måste ligga rätt på några hundra pikosekunder när. Rambus använder en teknik kallad DLL - delay locked loop - för att få tillräcklig noggrannhet.

Även om sju DRAM-tillverkare och 15 logikspecialister licensierat Rambus teknik är det ännu bara NEC och Toshiba som har fått igång någon större tillverkning. Den största kunden är Nintendo som använder Rambusminnen i sin nya spelkonsol.



1999 års minne höljt i dunkel


Rambus har ännu inte avslöjat några detaljer om det minne Intel vill ha till år 1999, det dröjer åtminstone till slutet av sommaren uppger företrädare för företaget. Det enda som egentligen är känt är att namnet blir Direct RDRAM.

Men mycket troligt är att man bygger vidare på det befintliga konceptet och bara gör finjusteringar för att öka bandbredden. Bland annat kan klockhastigheten ökas och protokollet göras effektivare. Spekulationer gör dock gällande att bussbredden måste öka något för att få upp hastigheten från dagens 600 Mbyte/s till 1,6 Gbyte/s.

Förutom bandbreden är även accesstiden, det vill säga den tid det tar innan första databiten skickas ut på bussen, en viktig parameter. Den är idag cirka 60 ns men förväntas krympa till neråt 40 ns år 1999.



I grunden lika


Lösningen från SLDRAM-konsortiet liknar till stora delar Rambus. Enligt uppgift kommer dock bussen att bli bredare. Ett SLDRAM uppges få en 10-bitars adressbuss och en 16 bitar bred databuss. Men databussen kan utökas till 32 eller 64 bitar i framtiden.

Hittills ingår 22 företag i konsortiet, varav 16 DRAM-tillverkare. Mycket av det praktiska arbetet med det nya gränssnittet kommer att göras av den kanadensiska minnesspecialisten Mosaid som kontrakterades för ett knappt år sedan. En del kommer dock att utföras av konsortiemedlemmarna själva och målet är att ha en färdig konstruktion till september eller oktober.

Mer information om SLDRAM finns på: www.scizzl.com.