Spänningen i ett laddningsbart batteri ökar sakta under laddningen och når sitt maximum när batteriet är fulladdat. Om laddningen fortsätter förbi maximum sjunker spänningen sakta, eftersom den tillförda energin då omvandlas till värme istället för laddning.
Det vanligaste kriteriet för att avbryta laddningen är därför att mäta när batterispänningen börjar sjunka. Metoden kallas ofta -DV och fungerar bäst på NiCd-batterier som har en tydlig spänningssänkning. Metoden fungerar mindre bra för NiMH där laddningen ska avbrytas vid en spänningsnedgång på 3-5 mV och ännu sämre för Li-jon som snabbt förstörs vid överladdning.
Det finns två andra metoder som också bygger på spänningsmätning. Dels kan man avbryta uppladdningen när spänningen når ett förutbestämt värde och dels kan spänningsderivatan användas för att detektera full laddning. Både metoderna skonar batteriet eftersom det inte överladdas.
Två andra metoder bygger på temperaturmätning. Dels kan man mäta batteritemperaturen och avbryta vid ett förinställt värde och dels kan man mäta temperaturderivatan. Ett problem kan här uppstå om batteriet som ska laddas inte håller rumstemperatur. Då kan laddaren luras att stänga av laddningen för tidigt. Dessa metoder bör därför kompletteras med en efterladdningsfas.
Den modernaste typen av laddare använder strömmens derivata som avbrottskriterium. Laddaren har konstant ström tills batteriets spänning nått en förutbestämd nivå. Det laddas sedan med konstant spänning tills strömmen börjar öka. Då avbryts laddningen. Metoden är mycket exakt och används särskilt till Li-jon batterier.