Ericsson tänker dra ner kraftigt på sitt stöd till externa forskningsprojekt, det framgår av intervjun med forskningschefen Håkan Eriksson på sid 4 i detta nummer. Skälet är förstås den besparingsvåg som Ericssonkoncernen tvingas gå igenom. Och enligt Håkan Eriksson var det ett lätt val att skära bort finansiering av externa projekt när alternativet var att avskeda egna forskare.
Beslutet är ändå ett rejält slag mot hela Sveriges elektronikforskning, vilket förstås Håkan Eriksson är medveten om. Högskolor, universitet och forskningsinstitut kan inte längre räkna med företaget Ericsson som finansieringspartner. Projekt som stöttas av offentliga organ, från Vinnova till EU, får svårare att ordna den industriella motfinansiering som ofta krävs. Effekten kan bli att dessa projekt nu antingen inte blir av alls, eller att de flyttas utomlands.
Frågan är vem som kommer att ta ansvaret för att svensk elektronikforskning inte ska urholkas alltför mycket. Utan Ericsson lär även intresset svalna från övriga telekom- och elektronikindustrin. De internationella kontraktstillverkarjättarna har hittills inte visat någon entusiasm för svensk forskning. I den mån bilindustrin satsar på svensk forskning så sker det sällan inom elektronik, och detsamma kan sägas om den medicinska industrin.
Vinnova, Stiftelsen för Strategisk forskning och andra liknande organ gör nog vad de kan för att mildra effekterna. Men vad de satsar på brukar vara starkt influerat av Ericssons önskemål och kompetens. Ericssons minskade intresse slår alltså mer än bara finansiellt. Vinnova och stiftelserna är dessutom starkt beroende av statliga pengar, och att staten skulle gå in med "stödpaket" till elektronikforskning är föga troligt när branschens största företag drar ner sina satsningar på området.
Ericssons beslut må vara företagsekonomiskt korrekt. Men det sänker definitivt temperaturen i elektronikforskarsverige.