Det var visionen om virtuella instrument och konfigurerbara testsystem som fick Leif Johansson att dra igång National Instruments Sverigekontor för 17 år sedan. Och han tycker att tankarna fortfarande håller.

NI huserar sedan två år i Electrumhuset, i den heta teknikförorten Kista. Men resan började 1991 i ett företagshotell i några slitna baracker vid Bromma flygfält.

Då anställdes Leif Johansson för att bygga upp företagets verksamhet i Sverige. Fram till dess hade marknadsföring och försäljning skötts via distributörer.

– Men det finns ett stort teknikintresse i landet så redan innan NI hade någon distributör här, så fanns det ett antal Labviewanvändare i Sverige.

Började med GPIB-kort
I slutet av 80-talet hade NI gått igenom uppstartsfasen hemma i USA och ville etablera egna kontor i fler länder. Leif jobbade på den tiden på Tektronix, ett företag som NI samarbetade med.

Även om NI är mest känt för det grafiska programmeringsspråket Labview startade verksamheten med att utveckla GPIB-kort för datorer som kopplade ihop dessa med instrumenten. Det är en produkt som fortfarande hänger med även om den är en mindre del av verksamheten numera.

Istället är det den grafiska programvaran som hamnat i fokus, vare sig den används för att utveckla ett testsystem, att styra en pappersmaskin eller att programmera ett inbyggt system.

Företaget körde länge med devisen ”The software is the instrument”. Utgående från generisk hårdvara, i den enklaste formen ett AD-omvandlarkort i en pc, kan man med hjälp av programvaran i Labview skapa ett godtyckligt instrument eller testsystem.

– Jag delade deras filosofi och de tyckte väl att jag tog med mig erfarenheter från branschen.
Leif hade då jobbat sju år på Tektronix. Men under studietiden hade han inga planer på att syssla med test och mät.

– Mitt kall var egentligen att bli elkraftingenjör men det visade sig snart att allt styrdes av elektronik och det fångade mig.

Han hade visserligen inte läst telekommunikation men upptäckte att mycket handlade om vektormatematik.

– Det är vi elkraftingenjörer väldigt duktiga på, vi har våra trefasdiagram.

Tilläggas kan att Tektronix på den tiden fortfarande hade kvar sin gedigna internutbildning.

– Den var något unikt när det gäller mätteknik. Jag gick den näst sista klassen de körde 1985.

Utväxlingen för Tektronix var dock alltför låg. Många av studenterna lockades över till småföretag med löfte om dubbla lönen när utbildningen var klar.

Fyra månader i USA
Men Leif började på Tektronix Göteborgskontor för att flytta till Stockholm efter några år. Nu var året 1991 och han hade bestämt sig för att ta klivet till NI. Ett distributionsavtal med Saven innebar dock att Leif Johansson inte kunde dra igång den nya verksamheten direkt efter det han skrivit på anställningsavtalet. Istället åkte han över till huvudkontoret i Austin, Texas, för att under fyra månader lära sig produkterna och bygga kontakter i organisationen som på den tiden bestod av under 400 personer. Idag är företaget över tio gånger så stort med cirka 5 000 anställda.

Tillbaka i Sverige efter sommaren var hans primära uppgift att rekrytera folk. Det handlade om att hitta människor som förutom att sälja även kunde ge support till kunderna och få igång utbildningsverksamheten. Omfånget växte så sakteliga och 1993 flyttade man till egna lokaler i Råsunda.

– Vi fortsatte att växa och till slut hade vi hela våningsplanet. De blev som en labyrint, var inte särskilt praktiskt, så det kändes bra när vi flyttade till Kista.

Även om Leif Johansson formellt fortsatte att vara vd för det svenska bolaget vidgade han sitt arbetsfält till hela världen i slutet av 1999. En förändring som också medförde att han skaffade sig en andra lägenhet i Austin.

– Jag jobbade med att hitta nya tillämpningar, att se vad vi kunde tillföra världen. Fokus låg på telekom och rf.

Timingen var kanske inte den bästa. Jobbytet sammanföll med att IT-bubblan sprack.

– Visst, vi kände av den, men vad man ska komma ihåg är att vi är extremt breda. När vi sen jämförde oss med andra test- och mät­företag så klarade vi oss ganska bra. Medan vi tappade kanske 4 procent, tappade de 35 till 40 procent i omsättning. Inte ens nu stannar världen för oss.

Reste över hela världen
Arbetet med att vara teknikspanare innebar ett ständigt resande till potentiella kunder och samarbetspartners världen över. Allt för att se var NI:s produkter passade in och i vilken riktning företaget skulle driva teknikutvecklingen.

– Vi ville hitta ett fundament. Var kan vi vara, var finns teknologi vi kan använda och var kan vi tillföra värde?

Även om NI är mest känt för sin programvara har företaget under årens lopp byggt upp en bred portfölj av hårdvara för datainsamling och för styrning. Det är allt från enkla instickskort till persondatorer via olika rackbaserade system som PXI, CompactRIO och CompactDAQ till billigare USB-baserade lösningar.

Produkterna baseras huvudsakligen på standardkomponenter som är tillgängliga för alla men NI utvecklar också en del egna kretsar när det behövs. Det gäller framförallt digitala asicar men företaget har också tagit fram en 24-bitars AD-omvandlare.

– Den fanns inte att köpa så det är en egen design.

Tittar man på rf-området som ligger Leif varmt om hjärtat, har NI idag PXI-moduler som klarar signaler upp till 6,6 GHz. Tillsammans med partnern Phase Matrix och BAE Systems kan analysatordelen pressas upp till 26,5 GHz.

– Det visar vad marknaden kräver. Produkterna är utvecklade på uppdrag av det amerikanska försvaret som inte längre har plats för sina gamla testriggar.

I systemet, som visades upp på företagets användardagar i augusti, görs mycket av beräkningarna på de insamlade signalerna av FPGA-kort. De sitter också på PXI-kort och data skyfflas över den snabbare PXI Expressbussen med en användbar bandbredd upp till 800 Mbyte/s.

Den FPGA-krets som används i just det fallet är LX110, en värstingmodell från Xilinx med 110 000 systemgrindar. Det är ungefär vad kraftförsörjningen i PXI-chassit klarar av att leverera till en kortplats.

– Det finns mycket mer spännande i samma stil som är på väg ut. Produkter som ger människor en chans att göra egna applikationer. Det gäller även frontenddelen.

Ny funktion i FPGA
Leif Johansson börjar prata om den rf-relaterade ”gummikuben” som på ena ledden har bandbredd och på den andra dynamik. Normalt minskar den ena parametern när man ökar den andra. Samtidigt används allt komplexare modulationsformer som kräver att man kan dra ut kuben åt båda hållen för att kunna analysera resultaten. De behövs till exempel för att analysera basbandssignaler till mobiltelefoner men också till digitala tv-signaler som är hårt modulerade och kräver därför både hög dynamik och låg brusnivå.

För att underlätta användningen av FPGA:erna släppte NI i somras en ny funktion kallad clipnode. Den tillåter utvecklarna att stoppa in färdiga IP-kärnor skrivna i VHDL direkt i FPGA:n.

Men FPGA:erna används inte bara i testsystem, de kommer allt mer i produkter till inbyggda system, ett område som har många beröringspunkter med test- och mät och som företaget gjort en kraftfull satsning på under senaste åren.

– OEM-tillverkare har blivit en viktig marknad för oss.

Rio för små volymer
I praktiken kan företag som har experter på ett tillämpningsområde men som inte har volymerna eller resurserna för att utveckla egen hårdvara utgå från NI:s systemplattform kallad Rio. Den har en blandning av instickskort för mätdatainsamling och för styrning. När det är dags att sälja produkten kan man antingen stoppa in hela systemet eller om volymerna är större, upp till kanske tusen enheter per år, flytta över programvaran till NI:s enkortslösning som lanserades så sent som i augusti.
Behöver man större volymer lönar det sig normalt att ta fram ett eget kort.

– Det visar på skalbarheten. Du kan ta Labviewkoden som du kör på Daqkortet, via en korskompilator kan du ladda ner det på en styrkrets eller en FPGA om du vill.

Efter äventyret i USA är Leif nu tillbaka i Sverige sedan snart fem år även om han har Norden och Benelux som arbetsfält.

– Det är ett lagom pass och så gör jag en del grejor direkt mot USA när det gäller rf-kommunikation.

Här har han byggt upp en grupp med systemingenjörer som är experter på områden som rf, realtid och programmerbar logik. De flesta finns i Stockholm men en del är utspridda lite här och var på andra kontor i regionen.

– De sitter kvar i de länder där vi hittar dem.

Systemingenjörernas huvuduppgift är att hjälpa både kunder och de egna säljarna med frågeställningar av det komplexare slaget.

– Säg att du vill bygga ett 168-kanaligt testsystem för vibrationsmätning och vill spara data i realtid med synkronisering. Då är det inte så självklart vad man får för prestanda.

För att kunna svara på frågor som denna tar systemingenjörerna fram en implementation som visar hur man kan bygga systemet och vad de olika valen leder till för prestanda.

– Det är baksidan av att vara flexibel och konfigurerbar, det finns alltid flera olika sätt att göra saker och ting på. Matrisen är i princip oändlig.

Kunderna bygger systemen själva
Under årens lopp har gruppen samlat på sig erfarenhet så en fråga som tidigare tog dagar att utreda kanske går att svara på inom en kvart idag.

Även om man tar fram en lösning så bygger inte NI systemen åt kunderna och konkurrerar därför inte med konsultföretag som Prevas eller Endevo. I praktiken är de komplexa projekten en form av triangeldrama där förfrågningar lika gärna kan komma via konsulterna som direkt från kunderna.

– I slutändan är det är upp till kunden om den vill göra implementationen själv eller anlita någon konsult.

Med 31 år på nacken är NI inte längre något uppstartsföretag men Leif Johansson hävdar ändå att den vision som först lockade honom fortfarande är lika giltig och att den kommer att hålla många år än.

– Jag ser inte idag att vi behöver något teknikskifte. Visst, någonting kommer vad det lider men vi har nyligen infört PXI Express och FPGA:er. Fortfarande har vi mer pratat om möjligheterna med dem än använt dem men snart kommer även produkterna.