När så Wallenbergstiftelsen den sista augusti i fjol beslutade att anslå 15 miljoner till utrustningen kunde bygget dra igång.
Det mesta nytt
Hittills har fiberlabbet kostat 60 miljoner kronor. Dessutom finns ett anslag på ytterligare 8,2 miljoner från EU, via det så kallade Mål2-stödet, som ska användas för att komplettera utrustningen.
Större delen av maskinparken är ny och de två tyngsta investeringarna är preformsvarven och dragtornet som har en prislapp på cirka tio miljoner kronor vardera.
Preformsvarven används för att skapa den glasklump som sedan dras ut till en tunn optofiber i det 12 meter höga dragtornet. Preformsvarven har levererats av finska Nextrom och Acreo har fått den till ett reducerat pris men ska i gengäld göra en del utvecklingsarbete åt Nextrom.
Dragtornet, som har byggts om av Acreo kommer ursprungligen från Ericsson.
Fiberlabbet har också en glasverkstad där man kan kapa, slipa och polera fibrerna liksom ett kemilabb och ett mätlabb. Bland annat finns ett instrument för att karakterisera brytningsindex hos preformen. Det finns också ett svepelektronmikroskop av typen lågvacuum.
För att kunna testa de nya komponenterna i drift ska man bygga upp ett litet fiberoptiskt stadsnät i ett av rummen.
Tillräcklig renhet för fiber
Själva huset, som kostat 30 miljoner, har en yta på 1 880 kvadratmeter varav renrummet upptar 430 kvadratmeter. För att vara ett renrum är det förhållandevis smutsigt och håller en renhetsgrad på klass 100 000. Det innebär att det får finnas upp till 100 000 partiklar i en kubikfot luft. Partiklarna får inte vara större än 0,5 µm stora.
- Renhetsgraden är betydligt lägre än i ett halvledarlabb, där man har ända ner till klass 1, men är ändå tillräcklig när man håller på med fibrer som ju har betydligt större dimensioner och dessutom inte har volymproduktion.
Den mest kritiska delen är fiberdragningen där skräp mellan fibern och det skyddande höljet kan förorsaka en brottanvisning eller dämpa ljuset.
Per Henricsson