Vad är lyx? Något som andra inte har? Något som är av så god kvalitet att känslan är viktigare än funktionen? Något dyrt? Något som blir vackrare med tiden? Något där form och känsla är viktigare än den senaste tekniken?

I drygt två år har Nokia brottats med denna typ av frågor. Tusentals personer jorden runt har intervjuats på djupet och bredden. Psykologer, marknadsguruer och beteendevetare - för att inte nämna chefsdesigner Frank Nouvo och hans stab - har sedan knådat ut essensen ur svaren.

Nu kommer resultatet, prosaiskt benämnt Nokia 8800. Just produktnamnet är nog det enda fantasilösa i lanseringen. I övrigt har ingen möda sparats för att ta mobiltelefonin från teknik till smycke, eller från Clas Ohlson till Svenskt Tenn om man så vill.

Själva releasepartyt skedde stilenligt nog på Operakällaren i regi av Micael Bindefeld, vem annars? Pressmeddelandet innehöll reklambyråuttryck som "zen-liknande balans mellan form och funktionalitet", och "organisk design i material som åldras med stil". Den enda siffra som nämndes var priset (€750), och naturligtvis ägnades sådant som megapixlar eller frekvensstandarder inte en rad.

- Det här är en mobil för folk som bär skräddarsytt, flyger första klass och dricker single malt, säger produktchefen Brian Olsen.

Och sådan är tydligen inte ingenjören. Nokia anser uppenbarligen att målgruppen för 8800 inte begriper skönheten i ord som UMTS, OFDM eller VGA. Snarare låter det oroväckande likt yuppien som han beskrevs på 1980-talet - en nyrik snobb utan genuin smak eller förståelse för livets högre värden.

Påpekas bör att 8800 inte är en 3G-telefon. Större delen av tekniken i den har några år på nacken. Det finns faktiskt ett datablad, och där framgår att telefonen är gjord för Edge och Gprs, att den inbyggda kameran har 600 x 800 pixlar och klarar video enligt gamla H.263-standarden.

Nokia har flirtat med lyxsegmentet tidigare. Dels i sitt eget sortiment med 8810 (liten, i krom, med integrerad antenn - exklusivt 1998), och 8850 (ännu mindre, i aluminium). Samt förstås 8910 (i titan, tillika Nokias första med färgskärm, år 2002).

Dels i superlyxvarumärket Vertu som är så exklusivt att det fått en egen organisation. Och som till och med anses för dyrt för Stureplansfolket - butikerna finns snarare på Madison Avenue i New York och på croissetten i Cannes.

För 8800 är det dock stål som gäller. Rostfritt stål. Bara för att det åldras så vackert. "Precis som en läderjacka - den blir sliten, inte utsliten", som Brian Olsen uttrycker det. Och telefonen har rejäl tyngd, precis som ett exklusivt herrarmbandsur. En vikt på 134 gram har uppenbarligen ansetts optimal av fokusgrupperna.

Känslan finns också i uppfällningsanordningen. Med ett distinkt tumgrepp glider själva displayen rakt upp, assisterad av tjugotalet minimala kullager från samma tyska leverantör som Porsche använder (vad är för fel på SKF?). Precisionen i glidet och ljudet som alstras är lika förföriskt beroendeframkallande som förardörren på en BMW.

- Som ett stressägg, fast high-end, kommenterar Olsen.

Mycken möda har också lagt på ringsignalerna, eller "ljudupplevelsen" som reklambyrån säger. Den japanska muzak-kompositören Ryuichi Sakamoto, mannen bakom otaliga hiss- och bakgrundsmelodier, och därtill skapare av filmmusiken till Den Siste Kejsaren (och den nästan bortglömda Bowiekalkonen Merry Christmas Mr Lawrence), har gjort en ringsignal exklusivt för Nokia. Musikupplevelsen förstärks av att Nokia implementerat stereo i hörlurarna, såväl de trådbundna som Bluetoothvarianten - se där en teknisk nyhet! Hörlurarna ger faktiskt betydligt bättre ljud än själva telefonen. (För den som inte gillar Sakamoto går det förstås att ladda ner valfri signal från nätet, precis som vanligt.)

Man måste säga att Nokia tänkt på detaljerna. En exklusiv telefon måste förstås ha matchande tillbehör. Sålunda är även laddaren, hörlurarna och bil-handsfreen i rostfritt stål, gjorda för att ge samma känsla. En sidenpåse att förvara telefonen i följer med. Och även varningspipen är komponerade av Sakamoto.

Priset på €750 plus moms minus subventioner känns ändå inte helt avskräckande. Förvisso mer än en ordinär mobil, men det är ju meningen. Som en schweizisk värstingklocka, utan diamantinfattningar. Eller ett schysst guldhalsband. Eller nya Nokian-vinterdäck.

- Den här mobilen har inbyggt lång livslängd. Det gör att folk kommer att vilja byta upp sig, kanske försaka något annat om det krävs, säger Olsen.

Månne har han rätt. Kanske har teknikutvecklingen på mobilsidan nu nått den punkt då kvalitet och livslängd blir ett försäljningsargument. Nya funktioner kanske inte längre kommer så snabbt att det känns nödvändigt för innefolket att byta mobil både höst och vår.

Fast det vill väl till att en mobil som lanseras år 2005 med teknik från 2003 ska kännas just tidlös. Om några år är ju risken stor att den känns "så 2004". Precis som gamla 8810 numera känns "så förra århundradet". Till dess kan vi ju gissa vilken materialtrend Nokia kommer på härnäst. Vad sägs om rågummi? Eller intarsia?




Adam Edström