Per Hammarlund beskriver det som att han hade tur med timingen. Hans forskarstudier hade gjort honom till expert på hyperthreading – att få en fysisk cpu att arbeta som flera logiska cpu:er. I just det ögonblicket var detta en kompetens Intel behövde.

PER HAMMARLUND Aktuell: Chefsarkitekt för Intels senaste cpu-arkitektur Född: 1966 i Uppsala Bor: Oregon, USA, sedan 1997 Familj: Frun Erika, och barnen Hampus och Patrik Hobby: Motion, cross training och roddmaskin Vilande hobby: Skärm­flygning

– Jag tillhör de doktorer som råkade göra något som låg rätt i tiden. Hyperthreading var en teknik under utveckling och låg på gränsen till att börja användas inom industrin.

– Jag råkade sitta på en stor erfarenhet av algoritmer och simulering. Så när jag flög över till Intel och blev intervjuad så passade jag dem bra.

Intervjun leddes av Bob Colwell – chefsarkitekt för fyra generationer av Pentium. Han gillade Per Hammarlunds rättframma stil.

– Han lät sig inte alls skrämmas av de höga kvalifikationer som redan fanns i mitt designteam. Men han var heller inte skrytsam eller överlägsen. Han passade perfekt in i laget.

– Jag jobbade stenhårt med att försöka hitta och anställa verkliga begåvningar. Och den gången lyckades jag riktigt bra!

Bob Colwell

– Det var ett enkelt beslut. Han hade en imponerande akademisk bakgrund. Plus rekommendationer från någon jag litade mycket på.

Nämligen Hammarlunds opponent vid disputationen 1996, Dan Hammerstrom, känd gästforskare på flera svenska universitet och bland mycket annat just nu involverad i IBM:s neurala chipprojekt Synpase.

– Jag kände Hammarlund sedan tidigare eftersom jag brukade besöka hans handledare på KTH, Anders Lansner.

Dan Hammerstrom hade egentligen själv tänkt lägga vantarna på talangen Per Hammarlund.

Dan Hammerstrom

Hans företag Adaptive Solutions var på väg att lansera sitt andra chip – en hårdvaruimplementation av ett artificiellt neuronnät – och han hoppades få Per som arkitekt.

– Men verksamheten började få problem och det verkade inte som om vi skulle överleva.

– Per hade pratat med en del andra företag, men jag tyckte att Intel skulle vara det som bäst matchade hans kompetenser och färdigheter. Så jag kontaktade min gamla kollega på Intel, Bob Colwell.

Per Hammarlund blev en av ett fåtal personer som fick jobba med hyperthreading på den första Pentium 4-arkitekturen Willamette.

Intel listar honom som upphovsman till företagets hyperthreadingteknik – han fick sin första Intel Achievement Award för detta år 2002. Den andra fick han 2008 för uppfinningar i Nehalem.

Samtidigt med hyperthreadingen och ytterligare några kretsar i Pentium 4-familjen ägnade han tid åt att förbättra Intels metoder för att simulera prestanda.

– Vi tog fram nya simulatorer som sedan användes för de nya kretsarna. De ger bättre resultat – de är mer rättvisande.

Till slut avancerade han till en position med ansvar för att ta beslut kring kommande x86-arkitekturer.

Nehalem-EX (Beckton)

För Nehalem – som släpptes 2008 – hade han huvudansvaret för att den skulle bli en bra serverprocessor.

I  jobbet chefsarkitekt ingår att kartlägga de tekniska behoven på marknaden.

– Man ser till att ha en bra kontakt med kunder för att förstå vad som behövs i en bra produkt. Både med dem som köper kretsarna och de som köper slutsystemet.

– Vi sätter mål – ofta aggressiva – och skriver ner dem. Sedan går vi igenom listan och uppfinner teknik som behövs och tar fram lösningar för hur den ska implementeras – från algoritmer till tillverkningsprocesser.

– Därefter jobbar vi tillsammans med alla konstruktörer i gruppen för att de ska uppfylla kravställningarna. Den biten handlar till en del om management, men i grund och botten har jag ett teknikjobb.

Hur bestämmer man vilka tekniklösningar man ska plocka bland alla möjligheter som finns?

– Jag brukar säga att jag vill ha tio gånger så många idéer som vi faktiskt använder. Om man inte har massor av idéer att välja mellan kan man inte garantera att man får den bästa implementationen.

Därefter plockar man fram kalkylarken och simulatorerna och börjar räkna på prestanda och strömförbrukning.

– Man behöver ett objektivt sätt att utvärdera idéerna. Utvärderingen ska vara datadriven. Man får inte falla för frestelsen att välja sina egna favoriter. Då kan det gå helt snett.

Intel Haswell

För den senaste Intelarkitekturen Haswell var Per Hammarlund ensam chefsarkitekt.

– Jag säger ofta att det som är absolut viktigast för oss är att fortsätta ha samma effektförbrukning eller lägre i nästa generation, men att höja prestanda. Kretsen måste implementeras så den bli mer effektiv.

– En del av förbättringen får vi från Intels halvledarprocesser. För Haswell, i 22 nm, så var processen en jätteviktig del, men vi behöver alltid komplettera med en förbättrad implementation.

– Så vi simulerar kretsen noggrant och klurar ut vad som kan implementeras bättre. Vi kan ta en del av en krets som redan fungerar och byta ut den mot en ny som gör samma sak, fast energisnålare.

Utvecklingsgruppen är spridd över jorden – Oregon, Kalifornien, Malaysia och Israel. Det jobbas dygnet runt.

– Det som inte fungerar bra är när man behöver ett gemensamt möte – Europa, Malaysia och USA:s västkust är ingen bra spridning för ett telefonmöte.

Är du klar med Haswell nu?

– Mitt jobb med en arkitektur sträcker från vaggan till graven. Men nu är förhoppningsvis alla delar klara och därmed också mitt ansvar. Så nu jobbar jag med en familj cpu:er för telefoner.

Alltså SOC-kretsar med lågeffektsprocessorn Atom.

– Haswell har kommit långt under 10 watt nu. Man kan bygga verkligt bra system från läsplattor till desktopsystem med Haswell. Men den är fortfarande gjord för fysiskt större produkter än telefoner.

På lågeffektsområdet har Intel med Atom börjat konkurrera med brittiska Arm, som i sin tur har närmat sig Intels domäner.

Känner ni ett hot från Arm?

– Så länge jag jobbat på intel har vi alltid varit konkurrensutsatta. Och det är bra. Vi fick exempelvis ägna mycket tid med Nehalem åt att se till att den var konkurrenskraftig för servrar.

– Med tanke på alla nya sätt att använda servrar, som webbtjänster, så finns det utrymme för fler produkter inom det området.  Vi ser hela tiden till att försöka förstå marknaden och att sätta in produkter där det finns volymer och anledning till att ha en produkt.

Hemlandet Sverige får ett par besök om året, i tjänsten och privat. Men språket i hemmet är svenska och han betraktar sig inte som amerikaniserad.

– Visst, varje år när jag kommer tillbaka har jag kommit lite längre från språket och de senaste uttrycken. Så sakta men säkert blir väl mitt språk mer och mer Hedenhös.

Hans titel är Intel Fellow vilken han delar med för närvarande 57 personer bland Intels 90 000 anställda. Nästa nivå är Senior Fellow, som Intel har tolv av.

Fellowskapet innebär nya plikter.

– En stor del av min nuvarande tid går åt till att prata med företag utanför Intel om vad vi gör. Och att tänka inför framtiden.

– Och så får jag resa kors och tvärs för att försöka se till att teknikutvecklingen fungerar bra överallt. Att de bästa metoderna används.

FOTO: Intel, Erika Hammarlund, Ellen M. Colwell, Hans Halling.

– Men jag fortsätter också med teknikutveckling, som jag alltid gjort.  Även om det av praktiska skäl blir mindre tid till det så försöker jag fortsätta förstå problemen in i minsta detalj och inte bara nöja mig med sammanfattningar i powerpoints.