About / Advertise
Forskning i gränsen mellan elektronik och levande materia kan resultera i framtida kretsar. Det tror Jonas Rundqvist på Fysikcentrum.
- Jag är en av de första inom ramen för Fysikcentrum som jobbar med att få levande materia att bete sig som elektronik, berättar doktoranden Jonas Rundqvist som ännu tillhör KTHs avdelning för nanostrukturell fysik.
Elektronik som bygger på halvledarfysik och kretslitografi börjar närma sig sina gränser. Därför börjar forskare runt om i världen att se sig om efter nya möjligheter att utveckla elektronisk utrustning. Att tunnla elektroner och utnyttja kvanteffekter ses som de viktigaste fenomenen för nanoelektronik.
- I framtiden kommer det att krävas av utrustningen att den är mycket liten och att den ska tåla att arbeta i rumstemperatur.
- Redan nu finns komponenter som inte är större än några nanometer, men ännu klarar de inga högre temperaturer. För att de kvantmekaniska effekterna ska bli framträdande krävs ännu extremt låga temperaturer, förklarar han.
Självmontering
Om tillverkningen av sådana komponenter ska bli någorlunda snabb krävs att komponenterna monterar sig själva. Och det är här biologin kommer in. "Självmontering" är genomgripande för biologiska material som proteiner och DNA- molekyler.
- Vi använder proteiner som aktiva molekyler i nanokomponenten och försöker få dessa att bindas samman för att göra en hel krets. Vi försöker förstå hur proteinet beter sig för att montera sig självt. Målet är att kunna använda våra kunskaper till nanoelektrisk kretsfabrikation, säger Jonas Rundqvist.
Första uppgiften är att skapa ett gränssnitt mellan den organiska molekylen och ett fördefinierat mönster i nanoskala. KTH-forskarna belägger först hela chipset med guld och ovanpå det lägger de en polymeryta. I den gör de små hål ner till guldet och försöker få en aminosyra som heter cystein att fästa där.
För att se om de lyckats har de försökt fästa en antikropp med en fluorescerande molekyl på aminosyran. Men oturligt nog så fäste antikroppen direkt på guldet. Så istället har de klurat ut ett sätt att fästa den fluorescerande molekylen direkt på aminosyran.
- Nu är det bara en tidsfråga innan vi lyckas fästa aminosyran på guldet. Så fort vi gjort det går jag ner på nanoskala, säger Jonas.
- Jag vet inte om jag blir rik på det här men det är ett fruktansvärt hett ämne.
Erika Ingvald
Frilansjournalist
