Statens kaka är en procent av Elektroniksverige

En miljard kronor per år till utbildning av elektronikingenjörer och en halv miljard till forskning och forskarutbildning. Så kan man sammanfatta statens bidrag till Elektroniksverige, motsvarande en procent av branschens omsättning.

Begreppet statlig storsatsning har använts till exempel om det nya kompetenscentret för system på kisel i Norrköping. Men stort i förhållande till vad?

Det är lätt att bli förvirrad, och för att bättre kunna ställa statliga insatser i relation till varandra har Elektroniktidningen kartlagt hur statens engagemang i Sveriges elektronikbransch egentligen ser ut. Många siffror bygger på grova uppskattningar, men ambitionen är att ändå ge en översiktlig bild.

Man kan anta att den svenska elektronikbranschen omsätter runt 150 miljarder kronor per år, mellan tummen och pekfingret. Statens stöd till forskning och utbildning motsvarar då ungefär en procent av omsättningen.

Statens engagemang kan spaltas upp i utbildning, forskning, näringslivsbidrag och lagstiftning. Vad gäller utbildningen så tycks antalet platser på ingenjörslinjerna ökas så fort som tillgången på lärare och lokaler tillåter. Senast i Norrköpingssatsningen för ett par veckor sedan tilldelades 100 platser per årskull för ingenjörer inom system på kisel - lika fördelade på de tekniska högskolorna i Linköping, Lund och Stockholm.

Nära företagen

De nysatsningar som görs på forskningssidan gäller ofta tillämpad forskning, nära näringslivet. Ren grundforskning tycks däremot ha blivit ganska ohippt. En parallell förändring som man kan ana är att en större och större del av forskningen organiseras utanför högskolorna, vid institut i samarbete med näringslivet.

I Sverige bedrivs en ovanligt stor del av forskningen vid högskolorna men om tendensen håller i sig lär vår forskningsstruktur bli mer lik den i omvärlden, där fristående institut är vanligare än här. Nystartade Imego i Göteborg och Norrköpingsbaserade Acreo kan ses som uttryck för detta.

Elektronikområdet tycks ha blivit något av statens favorit när forskningspengar ska fördelas - antagligen för att det är så lätt att se tillämpningsområden i industrin, och givetvis för att tillväxten är så stor.

Näringslivsstöd finns det inte mycket av i branschen, men man kan nämna möjligheterna för småföretag att få lån hos Almi eller teknikbrostiftelserna. Dessa får tillbaka lika mycket som de lånar ut, så det är svårt att säga hur mycket deras stöd är värt.

På lagstiftningssidan styrs det mesta från EU. Visst har EMC-kraven (som säger att elektronik inte får störa eller låta sig störas av elektromagnetisk strålning) krävt mycket av konstruktörerna, men det var ändå ett par år sedan de kom. Och producentansvaret för elektronikåtervinning har väl inte heller varit mycket att orda om utom för en del specialföretag.

Alla de forskningsstiftelser som bildades av gamla löntagarfondspengar är formellt sett inte del av staten, men regeringen styr deras verksamhet genom att utnämna styrelseledamöter. De brukar därför ändå räknas som en del av den offentliga finansieringen.

Alexander Kristofersson