I tidernas begynnelse – alltså runt år 2011 – var vi ett gäng utvecklare runt om i världen med det besynnerliga intresset att bygga egna processorer och ekosystem runt dessa.

De flesta av oss hade aldrig träffat varandra, och videosamtal var inte riktigt lika självklart då. Det naturliga sättet för personer med gemensamma datorintressen var att mötas på konferenser. Nu fanns det ju dock ingen lämplig konferens att tillgå.

På den tiden var uppdelningen av konferenstyper ännu tydligare än idag. Det fanns akademiska konferenser, men för dem krävdes att man var knuten till ett universitet och hade skrivit en forskningsrapport, och de flesta av oss hade lämnat universitetsvärlden bakom oss och arbetade på något företag.

Det fanns industrikonferenser som DAC och DVCON, men det var få av oss vars arbetsgivare skulle ha släppt iväg oss dit, och det skulle ha varit omöjligt att presentera vårt arbete där.

Så förutom att bygga vår egen hårdvara, kompilatorer och annat, fick vi skapa våra egna konferenser också. Tanken var helt enkelt att få tillfälle att träffas, prata och dela med sig av sina projekt.

Startskottet blev ORConf (OpenRISC Conference) i Stockholm oktober 2012 där ett tjugotal utvecklare träffades under två dagar.

Det var så kul att vi bestämde oss för att göra det igen. Året efter tog vi oss till Cambridge i England där vi glatt överraskade upptäckte att rykten om konferensen hade spritt sig utanför vår innersta krets. Bland annat dök det upp representanter för det nystartade PULP-projektet.

Året efter, 2014, hade vi besök från Kalifornien i form av en professor och två unga studenter. De hade utvecklat en ny, öppen processorarkitektur som de glatt visade upp. Vi tyckte mest att det var lite onödigt eftersom det redan fanns så många öppna processor­arkitekturer – inte minst OpenRISC, som hade namngett konferensen. Nu blev det inte riktigt så.

De båda studenterna hette Andrew Waterman och Yunsup Lee och deras professor hette Krste Asanovic. Processorarkitekturen de visade upp var naturligtvis RISC-V och de hade kommit till ORConf för att de hört att ”det var där man skulle vara”. Så här i efterhand kan det ju kännas lite konstigt, men faktum är att ORConf under många år var den enda konferensen i sitt slag.

Under de nästföljande fem åren flöt det på som vanligt. ORConf flyttade runt i Europa och växte till en stabil storlek på omkring 100 personer. Alltid gratis och alltid med fokus på mötet mer än presentationerna i sig. En plats där industrijättar, akademiker och hobbyister kunde mötas på lika villkor.

Under åren började det dyka upp andra tillställningar också. RISC-V Foundation drog igång egna event. CHIPS Alliance likaså. Andra industritillställningar såsom DATE anordnade workshops inom öppet kisel. ORConf fick en systerkonferens 2019 för den amerikanska marknaden som vi döpte till Latch-Up.

Men så kom 2020. Två konferenser var ­planerade för våren. En i Istanbul och så Latch-Up på MIT i Boston, där jag var huvudarrangör. Det är ett intressant tidsdokument att idag läsa mailkonversationen mellan mig och vår lokala arrangör på MIT. Det börjar med indikationer på att vi ska vara uppmärksamma på sjukdomssymptom och hålla avstånd, till att vi bör undvika att servera buffémat, till att vi inte får vara fler än 100 personer, till att det börjar pratas om inreseförbud. Allt medan fler och fler oroliga deltagare hör av sig. Till slut bestämmer vi oss för att ställa in, eller åtminstone skjuta på det, för säkerhets skull.

Arrangören för konferensen i Istanbul valde att köra vidare, men två timmar innan konferensen skulle börja stängdes universitet plötsligt och det började ryktas om total nedstängning och inställda flygplan. Lyckligtvis kom alla hem ordentligt men det var tydligt att traditionella konferenser inte var någon bra idé.

Det som framförallt hände var att konferenser blev virtuella. Men jag var kluven. Å ena sidan ledde det till en fantastiskt fin demokratiseringsprocess med en helt ny publik som tidigare inte haft möjlighet att delta. I samband med detta dök också en mängd nya event upp eftersom tröskeln att skapa en egen tillställning hade sjunkit dramatiskt.

Samtidigt hörde jag till dem som tyckte det var ohyggligt tråkigt att titta på ett huvud som läste innantill från en presentation. För egen del bestämde jag mig för att utnyttja det nya mediet till att göra förinspelade animerade filmer som kunde visas upp istället för att jag skulle sitta där och läsa innantill.

Men vad skulle vi göra med ORConf och Latch-Up?

Det ursprungliga syftet var ju att skapa en mötesplats som inte fanns, men i och med att så många andra nu gjorde samma sak, så tyckte vi inte att en virtuell konferens fyllde något behov. Vi gjorde ett försök med en föreläsningsserie som vi döpte till Dial-Up efter att Google hade kontaktat oss och bett oss anordna ett event där de kunde offentliggöra sitt nya samarbetsprojekt för öppen asic-design. Första inslaget i serien blev en succé och sågs av närmare 30 000 personer, men vi såg att intresset snabbt klingade av och de sista sågs bara av en handfull personer.

Det som hade gjort våra konferenser speciella hade varit mötet mellan personer, och det lyckades vi helt enkelt inte få till på samma sätt i den digitala världen.

Men i år bestämde vi oss, som så många andra, att göra ett nytt försök med en traditionell ­konferens, och i månadsskiftet mars-april befann sig dryga 100 personer i ett soligt Santa Barbara för andra upplagan av Latch-Up. Det var fantastiskt roligt och både arrangörer och deltagare kom därifrån fyllda av energi och nya idéer.

För oss här i Europa hägrar nu ORConf, för första gången sedan 2019. I år är vi tillbaka i München 15–17 september tillsammans med glada amatörer och gräddan av öppet kisel. Vad vi kan se hittills så verkar intresset bara ha ökat under de åren vi har varit borta och jag hoppas vi också ses där!