Det finns dock tecken på att statens intresse håller på att öka. I den senaste forskningspropositionen och i den nyligen framlagda regionalpolitiska propositionen omnämns instituten i mycket mer positiva ordalag än förr.
Några nya pengar blir det visserligen inte. Det mest konkreta man kan säga är att anslagsnivån har slutat sjunka i år. Men andan i propositionerna är tillräckligt stark för att orsaka optimism hos instituten själva.
- Vi har lyckats få upp FoU-frågorna på den politiska agendan. Det är ett stort framsteg, säger Hans Hentzell, Acreos vd.
Han medger dock att bristen på statliga pengar är ett problem, och får på den punkten medhåll av Bill Brox på Imego och Peter Wahlberg på IVF, institutet för verkstadsteknisk forskning.
- Visst finns det gehör hos politikerna, men det finns ju inga pengar, säger Peter Wahlberg.
- Institutssverige behöver en tydligare politik. En strategi för basfinansieringen är mycket viktig, säger Bill Brox.
Bara projekt med betalande kunder
Ytligt sett klarar sig instituten ganska bra ändå. Såväl Acreo som Imego växer så det knakar, men åtminstone i Acreos fall innebär statens bristande stöd ett stort problem.
- Från början var det meningen att staten skulle ge ett basstöd på 10-15 procent av omsättningen, men nästa år blir det inte mer än 5-7 procent. Om staten i stället stod för 30 procent av basfinansieringen så skulle vi kunna ha en helt annan flexibilitet. Som det nu är kan vi nästan bara jobba i projekt där vi har betalande kunder, säger Hans Hentzell.
Imegos situation är något annorlunda. Vd Bill Brox understryker att han inte kan klaga för egen del.
- Vi på Imego sitter i en guldsits. Vi har fått både investerings- och driftspengar, och jag upplever att staten vill experimentera med vår typ av institut.
Alla tre instituten tror dock att statens nyväckta intresse så småningom kommer att manifestera sig i mer pengar. Och hängde det bara på Vinnova, den myndighet som framgent ska fördela större delen av de statliga forskningspengarna, vore det inget problem:
- Instituten är generellt väldigt bra, de gör stor nytta och vi tror mycket på dem, berömmer Vinnovas generaldirektör Per Eriksson.
Problemet är bara att inte Vinnova har några pengar till ökat stöd. Men det är inte bara instituten själva som tror att detta kan ändras.
- Min bedömning är att mer ekonomiska resurser till instituten ligger i pipelinen, säger konsulten Håkan Gergils.
Han har följt svensk forskningspolitik i flera år och skrivit ett antal rapporter om forskningsinstitutens situation och verksamhet. Enligt honom visar utbildningsminister Thomas östros numera starkt personligt engagemang i frågan, något som betyder mycket.
- Men det hänger också mycket på instituten själva om de ska få några pengar. De måste agera rätt, och ha tydligare mål än idag, säger Håkan Gergils.
På denna punkt visar Hans Hentzell på Acreo visst prov på självkritik:
- Vi har inte lyckats förnya oss teknikmässigt tillräckligt mycket, och inte förnyat våra existerande labb i tillräckligt hög grad. Men det är i sig delvis orsakat av statens brist på FoU-fokus - det är just pengarna till den förnyelsen som saknats, säger han.
Bristen på framförhållning är också en av orsakerna till de bekymmer som IVF för närvarande upplever och som bland annat resulterat i att man nyligen tvingats säga upp 18 personer. Här pågår dock ett genomgripande arbete som ska resultera i en strategi och en planeringshorisont som ligger åtskilliga år framåt i tiden.
Dvärgar med internationella mått
Såväl ökat statligt stöd som mer framförhållning är fullkomligt nödvändigt om de svenska instituten ska växa upp till samma storlek som internationella motsvarigheter. För svenskarna är dvärgar i internationella sammanhang.
Acreo, det största svenska institutet inom elektronik, har 175 fast anställda och ett tiotal exjobbare. Imego, som bara funnits i två år, har 60 anställda och IVFs elektronikdel har 23. Inalles alltså knappt 260 personer.
Det kan exempelvis jämföras med belgiska Imec som har 1 100 anställda och omsatte 1,1 miljarder i fjol. Irländska NMRC har 200 anställda och en omsättning kring 130 miljoner kronor. Tyska Fraunhofer, en jätteorganisation med 56 olika institut, har 11 000 anställda och omsätter 8 miljarder kronor.
Acreo, Imego och IVFs elektronikverksamhet omsätter i år inalles uppskattningsvis drygt 200 miljoner kronor. Det kan sättas i relation till de to-talt 80 miljarder kronor som svenskt näringsliv och stat totalt satsar på FoU. Instituten står alltså bara för några få procent av svensk forskning.
Av de 80 miljarderna står för övrigt Ericsson för nära hälften. Ericsson är alltså en oerhört mycket mäktigare faktor för svensk elektronikforskning. Ericsson verkar dock inte särskilt intresserad av institutens verksamhet.
- Vi har inget kontrakt med Ericsson, något vi självklart skulle vilja ha. Vi har idéer som borde passa, till exempel mikromekaniska filter för basstationer som skulle spara oerhört mycket pengar. Men det vi gör bedöms väl inte som kärnverksamhet för Ericsson, och dessutom så har de ju ett negativt kassaflöde vilket säkert påverkar, säger Bill Brox.
- Många långsiktiga FoU-projekt i industrin har dragits ned. Vi har till och med haft svårt att locka folk till möten, konstaterar Peter Wahlberg.
De 80 miljarderna motsvarar 4 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Det gör att Sverige faktiskt satsar mest i världen på forskning och utveckling.
ändå kryllar det inte direkt av innovativa företag med produkter som slår mynt av forsknings- och utvecklingsresultaten och på så sätt bidrog till BNP. Tvärtom har Sveriges BNP-utveckling på sistone legat i strykklass jämfört med andra västländer. En stor del av forskningspengarna slängs alltså i sjön.
Instituten gör bra jobb
Den låga utväxlingen på nationens FoU-insatser är dock knappast något tecken på att instituten misslyckats. Snarare bidrar de till att situationen här i landet inte är ännu sämre. De bedömare Elektroniktidningen pratat med hävdar enhälligt att instituten generellt gör ett bra jobb, men att de är för små.
- Instituten kan göra att vi får den avkastning på FoU-insatserna som vi kan hoppas på, säger exempelvis Per Eriksson på Vinnova.
Ett framgångsexempel är företaget Altitun, grundat 1997 som en avknoppning från Acreos föregångare IMC. Altituns teknik för avstämbara halvledarlasrar utvecklades på IMC och KTH. Tre år senare såldes bolaget till amerikanska ADC som idag bedriver verksamhet i Järfälla med cirka 200 anställda.
- Att vi kunde få fram prototyper ur forskningsinstitutets labb var helt avgörande. Det hade troligen varit omöjligt att starta själva från scratch, säger Lennart Ramberg, en av Altituns grundare.
- I universitetsmiljö hade labbet förmodligen inte varit lika professionellt skött. Institutets näringslivstillvända upplägg var nödvändigt för att labbet skulle klara våra laserchips, säger han.
ADC betalade 8 miljarder kronor för Altitun. Reavinstskatt, andra skatter och avgifter har renderat staten uppskattningsvis en miljard kronor från Altitun och ADC, framhåller Lennart Ramberg.
Fler positiva exempel finns. Acreo och dess föregångare har varit avgörande för exempelvis värmekamerorna från Flir och substraten från Strand Interconnect.
Stora förväntningar finns nu på optokomponenterna från Optillion, Comlase och Cobolt och mikrosystemen från Silex.
Allt har inte lyckats - ett exempel är Bluetronics äventyr med blåtandsmoduler som slutade i konkurs. Men att bara satsa på säkra kort vore säkerligen en felaktig strategi.
Adam Edström