Med en miljard i omsättning räknas Transmode som ett av Sveriges största optobolag men utvecklar trots det inga egna optokomponenter.

– Vår styrka är vi är vertikalt integrerade och kan utveckla kompletta system. Vi har expertis inom opto, FPGA elektronikdesign och mjukvaruutveckling. Dessutom har vi en stor leverantörsbas där vi är med och påverkar utvecklingen för att få fram optimerade produkter. Vi har täta kontakter med leverantörerna och sedan integrerar vi komponenterna i produkterna, säger Ingrid Nordmark som är forsknings- och utvecklingschef.

Ungefär 30 procent av utvecklarna arbetar med någon form av hårdvara. För tio år sedan dominerade FPGA:er, idag använder huvuddelen av produkterna standardkomponenter i form av kommunikationsprocessorer.

– Det är resurseffektivt eftersom vi slipper göra så mycket själva, det gäller särskilt för våra lager 2-kort.

FPGA:erna finns kvar och är viktiga för specialtillämpningar och för snabbt få fram prototyper. Ett exempel som Ingrid Nordmark nämner är en så kallad fronthaullösning till basstationer som sköter transporten mellan basbandsenheten och radioenheten via gränssnittet CPRI.

Större delen av utvecklingsavdelning, runt 70 procent, arbetar med mjukvaran till korten och för så kallad network management.

Den sistnämnda har vuxit snabbt de senaste åren i takt med att näten blivit större och att Transmodes kort får allt mer komplexa funktioner. Företaget har satsat på enkelhet i kombination med ett antal nyckelfunktioner.

– Kunderna upplever att den är lätt att komma igång med och att den fyller deras behov.

Den här typen av systemprogram används bland annat för att sätta upp förbindelser mellan två punkter. I programmet kan man se vad det finns för hårdvara tillgänglig samtidigt vill operatörerna slippa skicka ut en tekniker för att koppla om noderna, den delen ska ske via programvara.

– Vi har tagit de första stegen, på sikt vill vi att systemet ska kunna konfigurera sig självt. Man ska bara behöva säga att härifrån till hit vill jag ha en förbindelse.

Idag har kunderna ett program per tillverkare för övervaka och styra hårdvara. Även om man inte blandar produkter från olika tillverkare i samma chassi finns det ett tryck från kunderna att göra det enklare.

Tittar man framåt så ser svaret ut att stavas Software Defined Networking, SDN. Transmode tog ett första steg i höstas genom att gå med i Open Daylight, ett samarbetsprojekt inom Linuxsfären för öppen källkod till Software Defined Networking och Network Functions Virtualization.

– Vi har börjat med att lägga in vissa delar delar, bland annat ett ramverk inom network management.

Med SDN ska det gå att dela på styrdata och nyttolast vilket gör att man kan använda hårdvara på ett effektivare och därmed billigare sätt. Det skapar också möjligheter att öka automatiseringen och introducera nya tjänster snabbare. För att förklara hur det fungerar i praktiken jämför Ingrid Nordmark med ett datacenter där man har lagrings­utrymme och processorkraft. Om man kan göra dem tillgängliga på ett standardiserat sätt går det att se att det finns resurser som inte utnyttjas.

Svårigheten med optonätet är att det inte är lika standardiserat på nodnivå och dessutom uppbyggt med utrustning från olika leverantörer. För att SDN ska fungera måste resurserna göras tillgängliga på samma sätt oavsett fabrikat.

– Det kommer att ta lång tid att utveckla men vi kan börja med att göra våra resurser tillgängliga för andra SDN-kontrollers.

Även om det är tidigt anser Ingrid Nordmark att det är viktigt att engagera sig i arbetet för att veta vart utvecklingen är på väg, och för att kunna påverka.

På Transmode bedrivs utvecklingsarbetet med agila metoder – hela gruppen har helhetsbilden och därmed kan alla förstå vad kunden behöver.

– Något som är starkt är att du tillsammans som grupp bestämmer vad du ska göra, och tittar på det varje dag,

Arbetssättet ger en förståelse för vad som ska göras just idag. Dessutom för man in ett ständigt lärande.

– Efter två veckor kan man se vad som gick bra och vad vi kan ta med oss till nästa gång.

En hörnsten är att utvecklingsmiljön är uppbyggd så att det hela tiden går att testa och förstå hur långt man kommit. Därmed finns det alltid fullt fungerande mjukvara.

– Vi bygger varje dag och kör igenom tusentals subtester. Dessutom kör vi en större test varje natt och på morgonen ser alla hur gick det gick. Då vet du alltid var du är. Checkar man in mycket kod på en gång är det ett elände att ta reda på vad som gick fel.

Även hårdvaruutvecklingen bedrivs på liknande, sätt men metoden går under epitetet ”lean product development”.

– Du ska ha en transparens så du vet var du är och hur långt du kommit.

Resonemanget kan låta luddigt men i praktiken handlar det om att tidigt i utvecklingsfasen ge sig på de svåra delarna och försäkra sig om att de är under kontroll. Rent praktiskt kan det handla om att den snabba seriebussen på det nya kortet är det svåraste, eller en komponent som blir väldigt varm. Då designar man ett litet kort som bara är tänkt att lösa just det problemet och inte hela uppgiften.

Metoden kallas Set based design och är något som Ingrid Nordmark tagit med sig från Ericsson.

– Det agila hade man redan börjat med på Transmode innan jag började, lean började vi implementera i höstas.

En viktig del i lean är att arbetet aldrig blir färdigt, det går alltid att hitta nya saker som går att förbättra.

– I konceptet ingår också att du ska lära dig och att man ska lära varandra, och det är ­saker som tilltalar oss ingenjörer.

Ett exempel på hur Transmode använt lean är ett koncept som togs fram för förstå hur fiberinstallationen i ett chassi går till i fält. Några kunder fick prova konceptet och ge feedback på hur det skulle fungera, feedback som kunde göra installationen snabbare och därmed billigare.

– Ett annat exempel är programvara för network management där vi gör tidiga tester med kunder, annars är det lätt att man gör på ett visst sätt bara för att man tror att det är bäst.

En del i att strukturera utvecklingsarbetet är att långt i förväg slå fast när det kommer nya releaser så att kunderna ska kunna planera sitt arbete. I fjol blev det tre stycken.

– Annars är det oerhört lätt att utvecklingen av de tre delarna – hårdvara, mjukvara och nätövervakning – driver iväg så att de inte hänger ihop.

Nästa släpp sker i maj och redan nu kan kunderna se att det bland annat kommer att innehålla nya funktioner för de paketbaserade optiska switcharna, EMXP-korten.

Men det händer förstås att det kommer en överraskning, en produkt som inte finns med i planerna. Det kan bero på att en kund trycker på och vill ha någonting snabbare utvecklat än vad planerna säger.

Viktigt att komma ihåg är att allt nödvändigtvis inte behöver var klart vid en lansering.

– Det går att leva med några mindre fel som åtgärdas senare så länge man har full koll på kvaliteten.

Även om mycket av utvecklingsarbetet handlar om 100 Gbit/s och mer så sker en ständig vidareutveckling av äldre produkter. Fokus för det arbetet handlar om att göra tekniken billigare och energisnålare.

Ett exempel på det är de nya Hex-korten där man får plats med sex fiberanslutningar istället för fyra utan att storleken ökar. Produkten är tänkt att sitta långt ut i näten där det är ont om plats i skåpen och man har ett lågt tak för effektuttaget.

Det står chef för forskning och utveckling på ditt visitkort, har ett litet företag som Transmode verkligen heltidsanställda forskare?

– Vi är med i forskningsprojekt för både hård- och mjukvara. Även om vi inte har några heltidsforskare så har vi personer som gör vissa projekt på heltid. Att vi är attraktiva som samarbetspartners visas inte minst av att Chalmers ville ha med oss för vårt sätt att designa energieffektiva system.


Tre nivåer i kommunikationsätet
Du hittar metronätet mellan långdistansnätet och accessnätet men bara för att det heter metronät är räckvidden inte begränsad till en stad. Med optisk förstärkning – men utan att regenerera signalen elektriskt – klarar metronätet upp till 150 mil vilket förbryllande nog överlappar långdistansnätens räckvidd. Skillnaden mellan de bägge näten ligger framförallt i att långdistansnäten klarar ännu längre sträckor och har högre kapacitet – även om det finns ett överlapp även här i och med att metronäten tagit steget till 100 Gbit/s.
Precis som långdistansnäten använder även metronäten våglängdsmultiplexering – ett antal olika våglängder – för att få in flera parallella kanaler i en enda fiber. Oftast används så kallad Dense Wave­length Division Multiplexing (DWDM), en standard med tätt packade våglängder och temperaturstabiliserade lasrar men i metronäten används ibland även enklare och billigare teknik med större avstånd mellan våglängderna – så kallad Coarse Wavelength Division Multiplexing (CWDM). Största delen av Transmodes försäljning är numera DWDM-produkter.

En sak som gör företagets metroprodukter unika är att vissa av dem kan hantera både lager 1 och lager 2 i OSI-modellen. Lager 1 är den fysiska delen av nätet, den del som skickar och tar emot de optiska signalerna men också omvandlar dem till elektriska signaler. Nästa nivå, datalänklagret eller lager 2, hanterar den fysiska adresseringen via exempelvis Ethernet.

Genom att hantera både lager 1 och 2 i samma produkt blir det enklare och billi­gare för kunderna.

Precis som konkurrenterna har Trans­mode egenutvecklade chassin som bara passar de egna korten. Det som gör chassina unika är att bakplanet inte används för att switcha signalerna, den funktionen ligger i korten (transpondrarna), ett val som sänker instegskostnaden eftersom chassit blir enklare och därmed billigare samtidigt som energiförbrukningen blir lägre när inte alla platser är fyllda.

Samma teknik har använts ända sedan starten och gör det möjligt för kunderna att blanda gamla 1 Gbit/s-transpondrar med de senaste på 100 Gbit/s som också klarar lager 2.