En gång på juratiden, ungefär 1990, cirkulerade en teckning av en telefon i Ericssons presentationsmaterial. Telefonen hade två knappar, en blå för pappa och en röd för mamma. Budskapet var att ”snart kommer till och med barnen att ha mobiltelefoner”. Vilket förstås ingen trodde på eftersom mobiler på den tiden var snobbleksaker för rika direktörer och folk som stod i kö till Café Opera. Och för övrigt fanns telefonkiosker överallt för den som ville ringa någon.

På den tiden var det också bara polisen och kontraspionaget som kunde spåra ett telefonnummer. Otaliga deckarintriger byggdes upp på detta faktum, med närbilder på svettiga, glasögonprydda maskinoperatörer som gradvis spårade sig allt närmare den telefonkiosk där skurken för ögonblicket befann sig, ovetande om att bara sekunder återstod till avslöjandet.

Föräldrarna vet inte vad operatörerna vet
Numera har, som bekant, snart sagt varenda ungdom en egen mobil, moddad och pimpad med skal, mobilsignaler, mobilsmycken och MP3-låtar. Som givetvis i klartext visar upp vem som ringer, och ibland även för de insatta avslöjar detsamma med en personunik trudelutt.

Barnens mobilvanor kostar förstås pengar, vanligen från mammas eller pappas plånbok. Och i den mån föräldrarna undrar något kring barnens mobilanvändande så skaffar de information från barnen själva eller från lärare eller andra vuxna i deras omgivning. För väldigt få föräldrar har en aning om hur mycket deras telningars mobiler kan, och ännu mindre har de en susning om vad teleoperatörerna vet.

Amerikanska operatörer vill nu tjäna pengar på detta. Första, och enklaste steget, är att mot en avgift blockera ungdomsabonnemangen så de varken klarar SMS, internetanslutning eller programnedladdning. Det erbjuder exempelvis AT&T och Verizon. De kan också blockeras ungdomarnas mobiler helt under de tider som barnen förväntas vara i skolan.

Andra operatörer går längre. Sprint erbjuder föräldrarna att blockera enskilda nummer samt se exakt var barnet befinner sig via den i mobilen inbyggda GPS-mottagaren. Nästa steg är gissningsvis att erbjuda föräldrarna att läsa alla barnens SMS via e-post i den mån SMS-funktionen inte är blockerad.

Mamma, pappa och nödnummer
Föräldrarnas kontrollbehov har också gjort att idén med mobilen som bara kan ringa till mamma och pappa faktiskt blivit verklighet. Nästan. Barntelefonen Firefly, med primärkunder i dagisåldern, har just de två mamma- och pappaknapparna, plus en nödnummerknapp till 911, amerikanernas motsvarighet till 112. Föräldrarna kan dessutom välja vilka tjugo nummer som får ringa in till telefonen.

Allt detta marknadsförs givetvis som hjälp till föräldrarna.

– Vi låter föräldrar må bra. De kan ge sina barn mobiltelefoner utan några överraskningar i form av oberäknade telefonräkningar eller annat beteende som föräldrarna inte vet något om, säger AT&Ts marknadschef David Christopher till tidningen Wall Street Journal.

Troligen är föräldrakontrollen bara inkörsporten till mer kontroller. Säkert finns en rad arbetsgivare som gärna skulle begränsa mobilanvändandet hos de anställda vars mobilnotor de betalar. Och att få GPS-koordinater på de anställda på köpet är förstås en schysst bonus.

Teknikpositiva ungdomar driver utvecklingen
Filter mot porrsurfning och illegal fildelning kan förvisso försvaras i många sammanhang. Men när nu utvecklingen erbjuder helt nya möjligheter att styra och begränsa informationsutbyte undrar man om inte industrin skjuter sig själv i foten. Det är ju trots allt ungdomar som först anammar alla nya funktioner som operatörer och tillverkare hittar på. Det är ungdomarna som driver fram nya funktioner, från ringsignals- och musiknedladdning till videofildelning och interaktiva rollspel. Och det är sådana teknikbejakande ungdomar som senare i livet blir kreativa användare av mobiler, datorer och vad vi nu kan tänka oss, som använder och utvecklar de tillämpningar och funktioner som ska fylla de nät industrin ska tjäna pengar på i framtiden.

Att ta betalt för att hindra användning, och därmed utveckling, är i det perspektivet rätt korkat.