Anna Wennberg: Sverige är innovativt – men vad kommer sen?

Visste du att Sverige för tredje året i rad toppar EU-kommissionens ranking av industriella innovatörer bland medlemsländerna? Eller att Sverige – också för tredje året i rad – är tvåa på listan över världens mest innovativa länder i Global Innovation Index?

Bara Schweiz är före på listan, som gjorts av FN:s organ för immaterialrätt WIPO och den internationella handelshögskolan Insead.
När EU släppte sin innovationsranking i våras twittrade utrikesminister Carl Bildt nöjt från sitt kontor ”Nice to see that Sweden is ranked as the No 1 innovation country in the EU. We must strive to keep that position”.

Och kort efter att Sverige utsågs till världens näst bästa land på innovationer i somras var det dags för regeringen att visa på handlingskraft. Med näringsminister Annie Lööf i spetsen gjordes en pilotinsats för att stärka tillväxten i små- och medelstora innovativa företag. Regeringen satsade därmed tolv miljoner kronor under två år med det uttalade målet ”Sverige ska vara bäst”.
Tolv miljoner kronor extra till Vinnova och Almi Företagspartner för att stimulera små och medelstora företags innovationsarbete – vad ger det? Inte mycket. Tvärtom blev kritiken hård från företagen, som suktar efter stöd. Utspelet är populistiskt, heter det.

Istället pekar företagen på ett enormt finansieringsgap. Almi stöttar i hundratusenkronorsklassen, likaså gör Vinnova via program som Forska&Väx. Riskkapitalbolagen däremot, om de satsar, hanterar pengapåsar i mångmiljonklassen.

Visst, Sverige är bra på forskning och utveckling, men de svenska uppstartsföretagen lever på svältgränsen. De har en idé i världsklass, knoppas av från den akademiska världen, tjänar lite pengar på sin verksamhet redan från start, men får inte kapital nog för att ta det stora klivet ut ur forskarvärlden.

Kiselkarbidföretaget Ascatron är ett sådant exempel. Trots en teknik i världsklass (länk) är intresset från svenska investerare minst sagt trögt. Den enda uppenbara utvägen tycks vara att ett halvledarföretag kommer och knackar på dörren, likt det som skedde när kiselkarbidkollegan Transic köptes av Fairchild för drygt två år sedan.

Trenden bland svenska innovationsföretag är därför att vända sig mot EU och USA för att ta in riskvilligt kapital från investerare som vill vara med och kommersialisera tekniken. Batteriföretaget Nilar (länk) har spenderat mycket tid i London för att ragga kapital till den fabrik som nu byggs i Gävle.

Det våra politiker måste inse är att den akuta pengabristen hos svenska innovationsföretag uppstår när den verkliga kommersialiseringen börjar. I Sverige finns extremt få som vill satsa i det skedet. Wallenbergägda Foundation Asset Management är en riskkapitalist som exempelvis satsat i solcellsföretaget Sol Voltaics, fastighetsbolaget Wallenstam med sin satsning på solcellsföretaget Exeger är en annan – men det behövs fler insatser.

I detta skede skulle innovativa statliga initiativ kunna få stor långsiktig betydelse – inte bara för de enskilda företagen utan även för de framtida svenska statsfinanserna.