Grundelementet är 200 mikrometer små polymerkulor, fyllda med kolnanorör. Just kolnanorör valdes eftersom de har god elektrisk ledarförmåga och är avlånga till formen, vilket är bra när man vill överbrygga avstånd. Forskarna har visat att ledning uppstår när polymerkulorna går sönder, och att polymeren inte lägger hinder i vägen trots att den är isolerande. Resultatet publicerades nyligen i Journal of Materials Chemistry (länk).
En tanke är att redan på produktionsstadiet applicera polymerkulorna på platser som man vet kan vara utsatta för stötar och slag i exempelvis en mobiltelefon, och då hoppas att även polymerkulorna går sönder vid så stark åverkan att kretskortet är i farozonen. På mer svåråtkomliga tillämpningar, som satelliter eller obemannade ubåtar, kan hela konstruktioner förses med strategiskt lagda skikt av polymerkulor, som dessutom kan fås att spridas med hjälp av ett redundant system.
Gruppen ska nu testa tekniken i realistiska scenarior där hänsyn tas till forskning kring hur sprickor uppstår i ledare på kretskort.
Batterier är ytterligare en tillämpning. Vid korrosion kan litiumjonbatterier kortslutas, med explosions- eller brandfara som följd. Universitetet har påbörjat ett projekt för att ta fram självhelande material för batterier, där polymeren svarar på kemiska förändringar som korrosion, skriver tidningen Technology Review på sin webbplats.