70 procent av batteriämnet kobolt utvinns i världens femte fattigaste land, Demokratiska republiken Kongo, ofta under ohållbara villkor. Kunderna gör etiska åtaganden men ”det är en lång väg att vandra mot transparenta och hållbara leverantörskedjor”, skriver nyhetsbrevet OmEV.
Mats-Ola Larsson på Energimyndighetens nyhetsbrev Om EV har skrivit en översikt över den senaste rapporteringen kring den kongolesiska koboltindustrin.
Liksom i kolgruvorna i Wales under industrialiseringen utnyttjas fattiga och barn som dåligt betald arbetskraft i gruvorna, under olycksdrabbade och hälsovådliga arbetsförhållanden.
Det är vanligast i de mestadels oreglerade 25–30 procent av brytningen som är småskalig och hantverksmässig. Men enligt en rapport från ISSD (International Institute for Sustainable Development) förekommer orimliga arbetsvillkor och barnarbete även i den industrialiserade utvinningen.
Köparnas medvetenhet har ökat och flera försöker vara transparenta. De har börjat använda uppförandekoder och söker direktkontakt med leverantörer som har bättre trovärdighet. Samtidigt är koboltens ursprung svår att spåra.
– Det är onekligen en lång väg att vandra mot transparenta och hållbara leverantörskedjor, kommenterar Mats-Ola Larsson.
Hälften av jordens kartlagda koboltreserver finns i Kongo, följt av Australien på 17 procent. Sju av Kongos tolv största gruvor har kinesiska ägare. Schweiziska Glencore driver två.
Enligt Wilsoninstitutet arbetar 40 000 barn i småskalig utvinning, en del så unga som sex år. Mycket av arbetet utförs med bara händerna utan verktyg. Lönen kan vara lägre än 2 USD om dagen.
Läs hela Mats-Ola Larssons översikt här (länk).