Han skapar ett företag om året ur svensk forskning

– Den bästa utbildningarna jag fått genom åren var på Institutet för Mikroelektronik, Bell Labs och Lucent Mic-roelectronics. På IM fick jag lära mig hur man gör en halvledarlaser. På Lucent fick jag se hur ett stort företag tänker med kvalitetssäkring och internationell försäljning och marknadsföring, säger Bo Hammarlund.

Hans forskning på IM i Kista blev språngbrädan ut i arbetslivet efter studierna på KTH. Åtta år arbetade han med att bygga upp gasfas-epitaxi, där långa tider spenderades på Bell Labs, i Murray Hill, och på optoföretaget Epitaxx, som var den välkände amerikanska entreprenören Greg Olsens första företag.

– Men när min epitaxivariant inte blev kommersialiserad bestämde jag mig för att hoppa på försäljning och marknadsföring istället.
Säljbanan började med fria händer på distributören Sangus, i samband med att fiber-optiken började ta fart. Ericsson liksom många andra i Norden hade stora utvecklingsavdelningar.

Genom sina kontakter på Bell Labs fick han frågan om att bli säljchef i Norden för Lucent Microelectronics, med fokus på Ericsson och Nokia som kunder. Han accepterade och fick på två år omsättningen att dubblas, från 400 till 800 miljoner kronor. Men i slutet av 1990-talet åkte han till USA för att hälsa på kamrater som just startat ett företag, en avknoppning från Bell Labs, kring väldigt snabba laserdioder för våglängdsmultiplexerade (WDM) system – han blev kvar för att hjälpa till ett par år.

– Sen fick jag erbjudande om att jobba på Wavesplitter Technologies i Kalifornien. Det var ganska nystartat med folk från företag som Intel och Lucent och 175 miljoner dollar i finansiering. Vi hade kunder som Siemens, AT&T och Corning. Efter 2,5 år och 320 anställda kom superkraschen inom telekom och företaget slaktades i princip.

I ett slag dök marknaden. Bo Hammarlund vände åter till Sverige, som inte heller var så muntert då.

– Då läste jag att kiselkarbid blivit bra, så jag gick till professor Mikael Östling och -föreslog att vi skulle starta ett företag kring kiselkarbid. Jag fick med honom och Martin Domeij, så startade vi Transic.

Transic kom med i företagsinkubatorn Sting, som lärde ut mycket av det som kan behövas kring hur teknikföretag ska startas och skötas.

– Vi fick jättebra finansiell hjälp från Vinnova och Energimyndigheten och efter drygt 1,5 år hade företaget investerare som Midrock och Volvo. Samtidigt startade jag Silicon Carbide Power Electronics Applications, en internationell workshop som vi har varje år för att marknadsföra oss och stärka vårt industriella nätverk.

Just detta är en av Bo Hammarlunds verkliga styrkor – att skapa nätverk i många former. Genom åren har han fått ett fantastiskt kontaktnät i Silicon Valley och på den amerikanska östkusten, men även i Japan.

Likaså har Linkedin blivit ett oumbärligt verktyg. Hittills har han startat åtta Linkedin-grupper med över tretusen personer, och han är med i över 50 grupper.

– Just nu har jag fokus på kiselfotonik och kiselkarbid. Genom Linkedin har jag fått ett  utökat världsomspännande kontaktnät och olika distributionskanaler. Inför EU-projekten som nu drar igång lägger jag ut företagen jag är med i och frågar om det är någon som är intresserad av att samarbeta. Det kommer en hel del förfrågningar om att gå vidare.

Efter starten av Transic – som såldes till Fairchild för drygt 120 miljoner kronor år 2011 – har Bo Hammarlund hunnit med att starta ytterligare elva företag (se faktarutan nedan).

– Det som hänt är att alla mina professorskamrater, men också andra, har kommit till mig med sina bra idéer. I Sverige finns ingen brist på forskning värd att knoppa av. Jag träffar hela tiden personer som patenterat teknik, men inte vet hur eller har tid att gå vidare.

Här betonar han på tre ovärderliga faktorer för svensk del. Den första är lärarundantaget, som innebär att professorer har rätt att patentera sina idéer. Det har man inte automatiskt i exempelvis USA. Det andra är infrastrukturen. Samlar man ihop allt som kan göras inom halvlederi på Chalmers, KTH, i Linköping, på Ångström i Uppsala samt Lund så behövs knappast mer. Det tredje är det initiala stödet från Vinnova och Energimyndigheten för att demonstrera en prototyp.

Att forma tekniken, skapa prototyper och hitta de första kunderna för ett nystartat företag tar minst två år. Efter ytterligare ett eller två år är det tid att anställa en erfaren vd från industrin som bland annat kan produktion och kvalitetssäkring. Här kan man få en del hjälp av nätverket i Styrelseakademin.

De första samarbetet med en potentiell storkunder knyter Bo Hammarlund nästa alltid i USA.

– På Ascatron diskuterar vi just nu med Google om att göra nästa generations kraftelektronik med mindre värmeutveckling. Datacenter kräver även vass fotonik, så det passar väldigt bra att komma dit med ett paket avancerad fotonik som man kanske också kan utveckla tillsammans. Ett sådant projekt kör vi med Epiclarus, UCSB och Intel.

Initialt kan han söka såddfinansiering från  en rad privata änglar och exempelvis låna från Almi, som dock tar en ränta på hela 9 procent eftersom verksamheten inte får konkurrera med bankerna. Detta trots att det är uteslutet att få lån från svenska banker i uppstarts-skedet, om man inte belånar familjens hus.

När sedan tidigt riskkapital står på agendan är Sverige extremt trögt.

– Alla investerare här oroar sig för nästa steg, efter de första 30 till 50 miljonerna. Investerarna här är oroliga att bli för utspädda.

I utlandet, främst USA, finns däremot olika former av riskkapital. Amerikanska investerare är dessutom oftast extremt pålästa. De som investerar inom exempelvis kiselkarbid har köpt och läst alla rapporter och varit ute i industrin och uppdaterat sig. Många har även doktorerat och jobbat i industrin.

På samma gång hjälper de varandra. De har ofta gått på samma universitet och jobbat ihop. De letar pusselbitar och hänvisar vidare om de själva inte är rätt.

– Man bör ha skaffat en del erfarenhet om man söker riskkapital i utlandet. Det gäller att kunna investerarnas språk, så jag håller mig helst till halvledarbranschen.

Samtidigt måste man vara beredd på att de som investerar kräver en styrelseplats för att vara med och ha kontroll så fort de lägger in pengar. Så när prototyperna finns och kunderna säger att det verkar väldigt bra har ett vägskäl nåtts.

– Då är frågan om man ska satsa på att driva företaget vidare med logistik och produktion eller sälja kunskapen som byggts upp. Man måste ju inte sikta så stort. Även om man ska ha ambitioner så är mångmiljard-affärer väldigt svårt. Jag är väldigt glad om vi kan bygga affärer till några hundra miljoner. Jag har några sådana startuper i portföljen som kan bli stora internationella industribolag.

Akilleshälen för svenska uppstartsföretag är det kalla investeringsklimatet. Om Bo Hammarlund fick önska sig något för att -underlätta tillväxten så skulle det vara bättre finansieringsvillkor i såddskedet.

– Om man lägger in egna lönepengar i ett tidigt skede svider det väldigt med 50 procent beskattning om man senare förlorar företaget, säger han.

Likaså pekar han på de krångliga och dyra incitamentsprogrammen i Sverige. Vill ett företag sätta samman ett optionsprogram för att anställa en vd kostar det väldigt mycket, flera 100 000 kronor.

– Det är ju en väldig risk man tar som vd i ett uppstartsföretag. Under kanske 1,5 år får man halva lönen, jämfört med andra, men måste jobba mer. Det är väldigt otryggt, speciellt om man har familj, så det är nästan omöjligt att rekrytera erfarna personer.

Fast Bo Hammarlund är inte den som vill älta problem. Tvärt om. Vid horisonten ser han ett välkommet tillskott i och med att det stora europeiska forskningsprogrammet, Horizon 2020, drog igång i januari.

– En stor förändring är att SME:er med bra idéer kan söka pengar själva nu. I de tidigare ramprogrammen har man varit tvungen att söka med två andra partners i Europa från olika länder. Det har varit väldigt svårt, så detta är en jättestor förbättring för småföretag med spjutspetsteknik.