Designcenter i elitklass receptet för framgång

Elektronikindustrin måste dra nytta av universiteten för att klara omställningen till en post-pc-era. Det hävdar professor Hugo De Man från Coware.

Den kanske mest uppskattade presskonferensen på årets Date-konferens stod Imec- avknoppningen Coware för. Applåder avlöste professor Hugo De Man efter att han lagt fram sin syn på forskningsdynamiken mellan universiteten och elektronikindustrin.

Han menar att det krävs ett nytänkande från såväl EDA-industrin som universiteten. Universiteten har sin styrka i långsiktighet, öppenhet och riskvillighet. Detta skulle, i det perfekta av företag, kunna kombineras med industrins kunnande i lagarbete, produkttänkande och ledningsstruktur. Istället sitter alltför många forskare i olika discipliner spridda över världen på olika universitet, utan kontakt med varandra.

- I dag skrivs tusen och åter tusen forskningsartiklar som i många fall har fler författare än läsare, säger Hugo De Man.

Företagen, å andra sidan, skapar hela tiden ad-hoc-lösningar, med minsta möjliga risktagande.

Hugo De Man talar om en kommande post-pc-era. Otaliga inbyggda systemtillämpningar kommer att kräva en rad förändringar i sättet att se på elektronikkonstruktion. Algoritmer och milliwatt blir lika viktiga.

- Programmeraren och fysikern måste kunna skaka hand med varandra, säger De Man.

Saknar lyster

Traditionellt har EDA-innovationer kommit från den akademiska världen genom små företag som växt sig stora. De Man tror inte att detta kan fortsätta. I alla fall inte med konkurrensen om studenterna som råder gentemot programvaruindustrin. "Bills kids", som han väljer att kalla dem.

- EDA-industrin saknar Internetpojkarnas glamour, säger han.

Ett annat problem är att utbildade människor har en ledtid på sju år, enligt Hugo De Man. _Först ger halvledarindustrin universiteten utmaningar. Universiteten, i sin tur förser halvledarindustrin med idéer och metoder genom utbildade människor, vilket tar uppskattningsvis fyra år. Universiteten förser också EDA-industrin med idéer och "råverktyg" genom samma slags människor, också med en fördröjning på fyra år.

Slutligen förser EDA-industrin halvledarindustrin med verktyg som har en viss utvecklingstid, låt säga tre år. Det ger sju års glapp mellan universitetens idéer och de produkter halvledarindustrin producerar.

Har universiteten sju års framförhållning?, undrar De Man.

- Det gamla betraktelsesättet fungerade i den "algoritmiska åldern", med Spice, placering och ledningsdragning och logiksyntes, men inte morgondagens i post-pc- ålder, säger han.

Designcenter lösningen

De Man vill se ett företag sammansatt som ett tvärsnitt av discipliner. Han tänker sig ett "System Design Center" bestående av åtminstone fem professorer, ett tjugotal doktorer, trettio civilingenjörer och ett tiotal representanter för industrin.

Designcentret förses med verktyg, kapital och infrastruktur från industrin och med blandad personal ur IT- datavetenskap- och elektroingenjörssektorn från universitetet.

Centret producerar arkitekturer för system på kisel och avknoppas i små företag. Det stödjer universitetet med webb-metoder, verktyg och patentkunnande. På liknande sätt stöder det också industrin med demonstrationer och publikationer.

Enligt De Man har modellen en multiplikativ effekt då den är webborienterad och distributiv. Den samlar och sprider information samt stimulerar nystartade företag.

Han tror också att arbetssättet kan generera de pengar som elektronikkonstruktionsbranschen behöver för att vinna "hipfaktor" hos dagens studenter.

Stefan Hultqvist