Trångt bland frekvenserna i USA och Kanada

Att åstadkomma en enda gemensam global standard för de nya mobila bredbandsnäten har inte visat sig möjligt.

Ett av de starkaste skälen är att kravet på bakåtkompatibilitet driver fram specialanpassning till de redan utbyggda digitala smalbandsnäten, framför allt då i USA.

USA har inte tillräckligt med lediga frekvenser för mobila bredbandsnät till skillnad från Europa och Asien och det innebär att de amerikanska nätoperatörerna måste införa bredbandstjänster i frekvensband som redan används av befintliga digitala mobiltelefoninät.

En annan viktig fråga gäller vilken kapacitet som kommer att erbjudas abonnenterna. Nätoperatörerna siktar på att erbjuda en on-lineanslutning via bredbandsnäten med hjälp av paketdatateknik. Abonnenten får en IP-baserad tjänst.

Detta innebär att många abonnenter kommer att dela den befintliga nätkapaciteten och antalet abonnenter som delar den tillgängliga kapaciteten avgör då vid varje tillfälle vilken datakapacitet som blir tillgänglig för den enskilde abonnenten. För abonnenten blir den intressantaste frågan då vilken svarstid de får vid sin kommunikation.

I Europa, Japan och en rad andra länder i Asien och Afrika finns det outnyttjat frekvensutrymme i 1800-, 1900-och 2000 MHz-banden där länderna planerar dela ut radiofrekvenser för nya nät. Dessa länder har reserverat mer än 100 MHz för de nya mobila bredbandsnäten, vilket torde räcka för behoven de närmaste åren. Då kan varje nätoperatör få minst 2 ¥ 5 MHz per nät vid ny licensutdelning. Helst vill nätoperatörerna få tillgång till 2 x 20 MHz per nät.

I dessa länder är det lättast att bygga nya mobila bredbandsnät med hög kapacitet. Och då kan abonnenterna få tillgång till mobil datakapacitet på 2 Mbit/s, vilket tidigare varit det officiella målet för tredje generationens mobilnät. För många av dessa länder är WCDMA (Wideband Code-Division Multiple Access) huvudalternativet. Framför allt gäller det de länder där GSM redan dominerar. Japans störste mobilnätoperatör, NTT DoKoMo, har dessutom redan bundit sig för att införa WCDMA.

Begränsat utrymme

I Nordamerika finns begränsat frekvensutrymme för mobila bredbandsnät eftersom USA och Kanada redan tilldelat dagens mobilnätoperatörer frekvenser i 1800- och 1900 MHz-banden och mobila smalbandsnät är redan utbyggda.

Detta leder till att det framför allt blir de etablerade nätoperatörerna, med IS-95- och TDMA/ IS136-nät, som för in mobila bredbandstjänster i sina befintliga mobiltelefonnät. Både cdma2000 och Edge är skräddarsydda för att samexistera med smalbandiga mobiltelefoninät. Cdma2000-nät klarar att använda så lite frekvensutrymme som 1,25 MHz för sina bredbandstjänster. IS95-operatörer kan därmed föra in cdma2000 bara de kan frigöra tillräcklig frekvenskapacitet i sitt nät.

Paketdatanätet Edge, som klarar 384 kbit/s är avsett att användas inom befintlig frekvenstilldelning i TDMA-nät och behöver så lite som 200 kHz för ett system.

För att klara mobila bredbandstjänster åt flera tiotal miljoner abonnenter krävs mycket frekvenskapacitet, mer än 100 MHz. Sådan efterfrågan kräver att de amerikanska nätoperatörerna flyttar abonnenter från smalband till bredband inom ramen för redan tilldelat frekvensutrymme, vilket Edge och cdma2000 medger.

Det andra alternativet är ny frekvenstilldelning av ej utnyttjade frekvenser, att verkligen dammsuga frekvensbanden efter möjliga frekvenser. USA satsar på båda alternativen.

Både USA och Europa har nu börjat snegla på de frekvensband som idag används för tv-sändningar via marknätet. Efter övergång till digital-tv kan stora frekvensvolymer omdisponeras för mobila bredbandsnät.

GA