Vad är det som varje år blir lite större och lite dyrare men samtidigt säljer i allt större volymer? Rätt gissat, platta tv-apparater. Varje vardagsrummet med självaktning ska idag prydas av en minst 42 tum stor plasmaskärm. Plus en 32-tummare i köket och därtill kanske en 20-tummare i badrummet. I takt med att stadsnät dras in i husen och de digitala kanalerna byggs ut så fylls dessa skärmar med allt mer innehåll.

Till och med entusiasterna håller med om att tv-apparaterna utvecklats rasande snabbt. Det var faktiskt bara tio år sedan, närmare bestämt på mässan Cebit, som de första 42-tummarna för konsumentbruk visades upp. Philips och Grundig slogs då om gunsten hos de som var villiga att lägga upp 90 000 kronor för nymodigheten. Båda bolagen använde samma skärm, från Fujitsu, i grunden. Och Fujitsus fabrik var splitter ny, och kunde inte producera mer än 10 000 sådana skärmar i månaden.

Idag kostar en 42-tums plasmaskärm mindre än 10 000 kronor om man letar noga på Internets prisjägarsidor. För en lika stor LCD-skärm får man betala lite mer, där börjar prislappen kring 15 000 kronor.Med lite design, varumärke, högtalare och andra tillbehör plus HDTV-förberedd elektronik så springer det snabbt upp i det dubbla.

Vill man vara värst i kvarteret och titta på 52-tumsskärm så startar priset strax över 20 000 kronor. Ska man vara värst i stan så blir det dock värre - då måste man investera i en 65-tumsmaskin, för sisådär 100 000 kronor.

Det är ju helt fascinerande med tanke på att det på tjock-tv:ns tid ansågs 27 tum som jättestort, och det var snudd på omöjligt att hitta något för mer än 8 000 kronor om man bortsåg från Bang & Olufsen-hyllan.

Den här utvecklingen har bara börjat. De största och bredaste och färgstarkaste LCD-apparaterna som står längst fram i butikerna blir några tum bredare och några tusenlappar dyrare för varje år. Fjolårets värstingmodeller blir samtidigt radikalt billigare, och står följaktligen radikalt mycket längre in i sortimentet.

Tillverkarna av LCD-paneler är redan uppe och nosar på 100-tumsapparater. Philips visade nyligen en sådan jätte-tv på mässan IFA i Berlin. Sharp, en annan av jättarna i branschen, maxar idag på 65 tum. Men företaget invigde nyligen sin åttonde generations fabrik i japanska Kameyama. Där görs paneler på glasskivor i storleken 2,4 x 2,2 meter. När de processerna är trimmade så att yielden tillåter att man gör en enda skärm på en sådan panel så blir den 127 tum tvärs över. Drygt tre meter!

Fabriken i Kameyama ligger idag ungefär på samma utvecklingsstadium som Fujitsus fabrik gjorde för tio år sedan. Men numera går utvecklingen betydligt fortare. Så det dröjer nog inte längre än till julhandeln 2010 eller senast 2011 innan 100 tum blir fullt normalt i tv-butiken.

Men sen torde det vara stopp. Inte för att det då krävs tre eller fyra starka karlar för att över huvud taget få in tv:n i vardagsrummet. Utan enbart för att normala dörrar bara är drygt två meter höga och någon meter breda. Större tv-apparater kräver extraordinär arkitektur, och när det gäller hus så går utvecklingen betydligt långsammare.

På sistone har också antalet tillgängliga kanaler ganska linjärt följt storleksutvecklingen. Den som har råd med en 40 eller 50 tum stor tv har också oftast 40 eller 50 kanaler. Med digitalisering, stadsnät, Wimax och slikt så står det inte på förrän vi får hundra kanaler. Kanske lagom tills 100-tumsapparaterna börjar synas längst fram i butikerna.

Men blir det bättre? Motsvaras ökningen i kvantitet och tv-yta av kvalitet i programmen? Frågan delar mänskligheten - de som gillar såpor, musikvideor, förnedrings-tv och pseudo-dokumentärer och sport kan säkert få sitt lystmäte. Men för oss public service-kramare som tycker om välgjorda nyhetsprogram och granskande samhällsjournalistik, blandat med en och annan brittisk deckare på lördagskvällen, vi får nog mest ägna oss åt nostalgi framför våra jätteskärmar.