Ibland undrar jag om inte konstruktörer ser teknikutveckling som ett självändamål, utan att ta hänsyn till användarna. Ta mobiltelefoner som exempel. Häromdagen satt jag i ett affärssamtal. Helt plötsligt dör linjen. Jag ringer upp igen.

- Vad hände, frågar jag min affärsbekant?

- Det bröts, säger hon. Jag åkte förbi ett berg.

- Åhå, säger jag och tänker inte mer på det utan vi återupptar samtalet.

Ett annat slående exempel: jag har sommarställe i Fårösund på Gotland. En underbart fridfull plats på alla sätt och vis. Men även på underbara och fridfulla platser kan man vilja ringa ett mobilsamtal. Dock är det allt som oftast svårt att konsumera denna tjänst eftersom norra Gotland helt enkelt saknar täckning. GSM har inte nått hit!

Varför? Varför bryts ett telefonsamtal av att man passerar ett berg? Varför kan jag inte ringa med min mobil var som helst ifrån? Som konsumenter har vi helt enkelt blivit så vana vid telefonsamtalens begränsningar att vi accepterar de mest subtila skäl utan att ställa oss dessa frågor. Vilket kommer att leda till att konstruktörerna kommer att lägga betydligt mer tid på att få in så många pixlar som möjligt i kameran än att försöka övervinna radioskuggor i storstäder eller att få täckning över ett helt land.

Som två burkar och ett snöre, fast utan snöre

Okej, tänker den teknikbejakande, men tänk ändå vad det är för kul apparat vi har att göra med. Om mobiltelefonen är relativt nyinköpt så har den en cool design med möjligheten att ta bra bilder, lyssna på åtminstone ett hundratal låtar, läsa mail, spela spel, läsa tidningen och göra inlägg i videobloggen. Det är väl ganska skapliga egenskaper hos en maskin som fram till endast för ett par år sedan enbart fungerade på samma sätt som två burkar och ett snöre. Utan snöre då förstås. Eller?

Hos de allra flesta telefoner är kringfunktionerna fortfarande rätt begränsade. Varken kameran eller mailtjänsten kan på riktigt konkurrera med en "riktig" kamera eller en dator. MP3-spelaren är ett undantag, men å andra sidan är den tekniken relativt okomplicerad. Här handlar det mer om minne och gränssnitt, områden där mobiltelefonen ändå måste ligga långt framme för att klara av sin egentliga verksamhet.

Ta en bild när bilen lagt av?

Nu ska ju i rättfärdighetens namn inte mobiltelefontillverkarna ensamma lastas för problem med täckningen (det största ansvaret ligger självklart hos operatören), men det är ändå intressant att så mycket utvecklingsresurser går åt till kringutrustningen när produkten inte klarar av att leverera sin ursprungliga funktion fullt ut. Det borde ligga även i deras intresse att se till att telefonen går att ringa med. Från var som helst till var som helst.

Så vad gör jag då när min bil har gått sönder vid Bläse kalkbruk, vid Gotlands nordligaste udde en ljum sommarkväll och jag måste ringa efter hjälp? Ska jag ta en bild? Eller spela ett spel? Kanske lyssna på musik? Jag har en tekniskt fantastisk kamera-radio-game boy-maskin, vars funktioner i och för sig inte når toppklass inom något av sina respektive områden. Men allt jag vill göra är att ringa ett samtal.

Teknikbejakande

Jag vet att många ser den här inställningen som teknikfientlig, men egentligen är det precis tvärtom. Jag vill se en starkare teknisk utveckling, men där tekniken är underordnad användandet. Telefonsamtal kommer för en lång framtid vara Nokias och Sony Ericssons kärnverksamhet eftersom det finns specialprodukter för alla de områden de försöker att klämma in i sina telefoner. Och om de nu mot förmodan skulle förvandla sig från telefontillverkare till något annat så kommer det ändå finnas en marknad för tjänsten mobilsamtal.

Så i min utopiska framtid, när jag sitter strandad vid Bläse kalkbruk en sommarnatt, så kan jag ringa någon. För då har tekniken kommit dithän att täckning finns för mobiltelefonsamtal över hela landet. Och när jag har fått tag i någon som kan hämta mig och bilen så kan jag i lugn och ro njuta av den blodröda horisonten över Östersjön. Då är det nog också läge för att ta upp mobilen och ta ett kort!