För den elektronikintresserade är det dock inte EM som gäller i sommar, utan VM. I Kina. Och där är det varken damer eller herrar som spelar, utan robotar.
Föga förvånande har Tyskland goda odds även här. Ett av de starkaste tyska korten är ”Bruno”, forward i Darmstadt Dribblers med hemvist på tekniska universitetet i Darmstadt. Han (den?) är inte så lång – bara 55 cm – men är med sin löpstyrka och hastighet på uppemot 40 centimeter i sekunden bland de snabbaste spelarna i humanoidklassen. Med sin rutin och målfarlighet (27 mål i VM 2006 och 29 i fjol) plus lite modifieringar i hård- och mjukvara blir han säkert att räkna med i sommarens VM.
Bruno är också den hittills enda robot som lyckats klacka en straffspark i mål, efter att totalt ha kollrat bort målvakten.
21 motorer och två processorer
Bruno har japanska rötter, han är byggd på robotplattformen HR18 från forskningsinstitutet Hajime i Osaka. I VM ställer han upp med sin tvillingbrorsa, Jan, som spelar målvakt. Båda har 21 motorer varav 6 i varje ben, 3 i varje arm, en i midjan och två för huvudet. De styrs av en AMD Geode-processor och en Renesas SH-controller, programmeras under Windows CE och kommunicerar med wlan. Två kameror håller koll på den orangea bollen.
Bruno, Jan och de andra robotarna i Darmstadt Dribblers vill förstås vinna VM. Men det viktigaste är nog inte att besegra de andra lagen, utan att tillsammans sträva mot det högre målet – att någon gång i framtiden skapa robotar som kan spöa människor. Det ska ske senast 2050 – då ska ett lag med elva robotar kunna slå människovärldsmästarna, enligt visionen.
Att tiden lär behövas indikeras inte minst av tävlingsklasserna vid VM i Suzhou. De är fem till antalet – simulering, liten robot (fem robotar per lag, max 15 cm höga, spelas med orange golfboll), medelstor robot (sex robotar, max 50 cm höga), standardplattformar och humanoider.
Anfallare mot målvakt
I humanoidklassen är 30 lag anmälda, varav 5 var från Tyskland och Kina, fyra från Japan och Iran(!), två från USA, Mexiko och Singapore samt ett från Kanada, Chile, Holland, Thailand, Korea och Taiwan. De tävlar i två klasser, barnstorlek och tonårsstorlek. Här är det ”man-mot-man” som gäller, eller snarare anfallare mot målvakt.
Humanoidlagen bygger sina egna robotar utifrån vissa givna förutsättningar. I klassen standardplattformar får dock deltagarna inte ändra någon hårdvara. Däremot är det fritt fram på programmeringssidan. Fyrbeningarna får använda lag med fyra stycken Sonys Aibo.
På kort sikt behöver nog människolagen inte känna någon större oro. Kvalificeringskraven för Robocup i humanoidklassen låter tämligen triviala. Spelaren ska kunna identifiera bollen var som helst på planen, kunna gå mot bollen, positionera den för spark och sparka den mot målet. Roboten ska också, om den ramlar, kunna resa sig upp på egen hand. Det är sålunda en bra bit kvar till Zlatans nivå.
Så sa förvisso schackspelare om schackrobotar också för några decennier sedan. Idag är schackrobotar överlägsna människor. Och minns att fotbollshistorikern Åke Jönsson redan år 1912 betecknade fotboll som ”det gröna fältets schack”.