About / Advertise
Lars Leijonborgs avgång som minister med ansvar för högskolor och forskning innebär en gyllene möjlighet till förnyelse av svensk forsknings- och innovationspolitik. Vinnovas avgångne generaldirektör Per Eriksson vore en perfekt kandidat, skriver Adam Edström.På en viktig punkt har dock Leijonborgs ledarskap fallerat. Hans uttalade ambition att ge begreppet innovation lika hög politisk status som forskning har inte lyckats. Forskningspropositionen innehöll visserligen ordet innovation i både programförklaring och ansats, men när det kom till konkreta åtgärder och anslag lyste innovationssatsningarna med sin frånvaro.
När Leijonborg nu avgår finns ett utmärkt tillfälle att förnya politiken för forskning och högskolor, och då ge området innovation en reell chans att hävda sig i politiken. Vem som ska efterträda Leijonborg är inte klart. Per Eriksson vore en lysande kandidat.
Från sina sju år som generaldirektör för Vinnova är Eriksson väl bevandrad med områdets politik och dess förgrundgestalter. Och ska man lyfta området innovation torde en bakgrunden som Vinnova-gd vara svårslagen. Att Eriksson under sin tid på Vinnova lyckades förena visionärt tänkande och tidvis hårda nypor med en stor portion smidighet och praktisk handling finns många som kan vittna om.
Hans akademiska kvalifikationer är oomtvistbara, och överglänser de flesta svenska ministrar. Eriksson är teknologie doktor i telekommunikationsteori, han var lektor och sedermera prefekt i samma ämne i Lund och blev professor i signalbehandling där 2007. Han var rektor för Blekinge tekniska högskola 1989-2000 och är idag rektor vid Lunds universitet.
Mot Erikssons kandidatur talar möjligen att han tillträtt rektorsposten i Lund ganska nyligen, och att han säkert känner att han har mycket ogjort där. Att han inte har någon uttalad politisk hemvist kan också tala emot honom i detta sammanhang. Risken finns ju att tillsättandet av Leijonborgs efterträdare får inslag av partipolitiskt kattrakande - Folkpartiet vill förstås inte framstå som förlorare av en ministerpost.
Men nog torde högskole- och forskningsminister smälla högre än rektor. Och opolitiska ministrar har historiskt inte varit något problem på andra områden, och borde inte heller vara det inom det föga partipolitiskt laddade området forskning. Om någon här i landet kan uppfylla den politiska visionen om samverkan mellan innovation, forskning och högskolor till fromma för svensk konkurrenskraft och samhällets utveckling så är det Per Eriksson.
