För drygt elva år sedan blev EMC-direktivet tvingande inom EU. CE-märket infördes för att ge tillverkare ett sätt att visa att deras produkter överensstämmer med direktivens krav.

Elprodukter, maskiner och leksaker utan CE-märke får helt enkelt inte säljas inom unionen.

– Men numera görs det väldigt lite kontroll av CE-märkta produkter. Alla sätter dit CE-märket för annars kommer inte produkterna ut i butiken. Det finns små EMC-labb som inte har interna resurser för att CE-märka, men som ändå gör det. Det är inte alls bra, säger Jan Welinder, sektionschef för EMC- och radioverksamheten på SP, Sveriges Tekniska Forskningsinstitut i Borås.

I Sverige är det Elsäkerhetsverket som ansvar för marknadskontrollen. Verket hinner med 50 till 75 kontroller per år, varvid 35 till 40 procent av produkterna blir underkända. Då ska man komma ihåg att verket inte låter testa på måfå, utan väljer ut produkter där det fått indikationer på att något inte är som det ska.

Men förutom den rent oseriösa verksamheten finns det även andra nackdelar med CE-märkningen. I den bästa av världar borde EMC-kravet på en produkt baseras på sunt förnuft, menar Jan Welinder. Om man vet hur en produkt ska användas så går det genom förnuft att värdera mätresultatet och avgöra vad som är viktigt, resonerar han.

– Vid CE-märkning tvingas man däremot på grund av juridiska bestämmelser lägga förnuftet åt sidan. Man kan säga att CE-märkningen kan skapa onödiga krav ur ingenjörs- och användarsynvinkel. Den är ett ingenjörsmässigt dåligt sätt att ställa krav på en produkt, däremot behövs den ur ett juridiskt perspektiv.

Dilemmat är främst att dagens CE-märkning är för generell. Den ska gälla alla produkter överallt, och blir således ett mycket fyrkantigt verktyg.

– Jag anser inte att EMC-provningen är färdigutvecklad. Det finns en alltför stor flora av möjliga metoder för att testa en produkt, vilket gör att kraven blir svårtolkade. Vad är bra och vad är dåligt?

Jan Welinder menar att man på senare år börjat diskutera allt fler mätmetoder för att visa att EMC-kraven är uppfyllda. Han pekar bland annat på hur fordonsdirektivet ser ut.

– Här tillåts mätningar på flera olika sätt. Fungerar inte en metod kan man testa en annan. Några tydliga relationer mellan de olika metodernas gränsvärden finns egentligen inte.

Haken är att standardiseringsprocessen är långsam och måste bygga på forskning. Men numera läggs knappt några pengar på forskning inom EMC-området i Europa.

Antennforskningen har däremot en hel del pengar just nu. Och inom detta område har det också kommit fram en del intressanta resultat på senare tid.

– Vid strålningsmätningar har man exempelvis börjat acceptera att använda modväxlande kammare. Antennforskning har visat att den är en bra och noggrann metod vid emissionsmätningar, förutsatt att man vet vad man gör. Kamrarna används också för immunitetsprovning men då finns inte så mycket erfarenhet så vi vet egentligen inte om det fungerar bra.

Det är tydligt att det finns risk för att gå fel i EMC-djungeln. Speciellt som inget facit finns. Istället måste den som utför en mätning förstå vad som har betydelse vid mätningen. En standard ger enbart anvisningar om en generell uppställning och det är ingen enkel uppgift att översätta standarder till riktiga provuppställningar.

Jämförelsemätningar av emission mellan olika seriösa labb i Europa har också visat att mätresultaten skiljer 6–7 dB trots att labben har hållit sig till standardens anvisningar. Inga riktiga försök har gjorts för att analysera orsaken till skillnaderna, men man kunde konstatera att de olika labben använt olika typer av bord, kabelförlängningar och mätrum.

– Samtidigt har jag sett skräckexempel på provrapporter från oseriösa labb där man använt heltokiga uppställningar, säger Jan Welinder.

Det händer då och då att ett företag vänder sig till SP för att det vill CE-märka en produkt som det satt samman av olika delar. Företaget har kanske köpt en motor, ett PLC-system och lite annat som de sedan skräddarsytt elektronik till.

– Men det händer att vi inte kan använda provresultaten från de ingående produkterna för att godkänna helheten. Proverna kan vara så förenklade att de inte är relevanta och vissa som utför prover har ingen som helst förståelse för högfrekvensfenomen, säger Jan Welinder.

Samtidigt är han mycket noga med att inte måla upp ett scenario utan lösning. EMC handlar inte om svartkonst, som vissa tycks tro. Men verksamheten är komplex och kräver noggrannhet. Och egentligen är det omöjligt att vara perfekt.

– Det finns oseriösa labb, men alla ackrediterade labb i Europa kan man ha tilltro till. Går man till mindre labb måste man fundera på om de har den kompetens som krävs, speciellt vid höga frekvenser, säger Jan Welinder.