Onsdagens nyhet att Ericsson och ST bildar ett gemensamt, hälftenägt företag för mobilkretsar med 8000 anställda och 3,6 miljarder dollar i omsättning gav eko i världspressen och genererade en rad kommentarer.

Många ställer sig positiva, må vara med olika grad av reservation, och de flesta medger att passformen på pusselbitarna ser bra ut på pappret. Men åsikterna går isär om hur svårt det blir att i praktiken få tre aktörer inom mobilkretsar - ST, NXP och EMP - att förenas till den formidable marknadsledare som Carl-Henric Svanberg och STs Carlo Bozotti målar upp i sin vision.

Den interna huggsexan om vem som ska göra vad, vem som får makten över vilka delar, hur bolaget ska organiseras och vilka som ska leda det hela är förstås en viktig aspekt som kräver en ledarfigur med både lyhördhet och starka nypor. ST och EMP har förvisso samarbetat i flera år, så på många plan känner företagen varandra väl vilket torde underlätta integrationsarbetet. I avtalet ingår att ST ska utse bolagets vd, och den naturlige kandidaten är Alain Dutheil, idag vd för ST-NXP och tillika nummer två inom ST. Men om det blir han eller någon annan återstår att se. Om det blir Dutheil bör han, som EE Times påpekar, välja sida - att behålla båda de jobben är inte rimligt.

Från svensk horisont ska det bli intressant att se vilken roll Jan Wäreby får. Han är idag chef för affärsområdet Multimedia inom Ericsson, där EMP sorterar, och har tidigare varit nummer två på Sony Ericsson. I rättviseresonemanget mellan ST och Ericsson ingår att Ericsson ska tillsätta vice vd på ST-EMP-bolaget, och frågan är om inte Wäreby är som klippt och skuren för den rollen. Det kan hänga på familjen - det var inte länge sedan Wäreby, som har barn i skolåldern, flyttade från London och att hoppa vidare till Geneve behöver inte vara hans mest attraktiva alternativ. EMPs nuvarande chef, Robert Puskaric, ska förstås inte heller räknas bort i sammanhanget.

En på sikt viktigare fråga är hur det nya bolagets frihet från ST respektive Ericsson uppfattas av kunderna. ST är förvisso leverantör till Nokia, men att EMPs konstruktioner skulle komma in i Nokiamobiler, som några svenska tidningar spekulerat i, är nog osannolikt. EMPs starkaste kort, modemtekniken för mobilerna, är ju ett av de få halvledarområden som Nokia behållit inom huset, och Nokia är med i den exklusiva klubb vars kompetens på området kan mäta sig med EMP. Visst kan ST-EMP komma ifråga som leverantör för 2G- eller Edgemobiler, eller rentav vissa 3G-mobiler, men HSPA- och LTE-mobiler lär nog Nokia vilja sätta sin egen prägel på.

När det gäller övriga mobiljättar blir frågan hur mycket ST-EMP förknippas med Ericsson avgörande. EMP levererar förvisso till LG och Sharp, utöver Sony Ericsson, men alltför starka band till fadershuset Ericsson behöver inte vara positivt i diskussioner med sådana som Samsung, Motorola och Huawei.

Förhållandet till operativsystemkonsortier som Symbian, Limo Foundation och inte minst Androidklubben Open Handset Alliance är också viktiga frågor. Strategiskt kan ST-EMP knappast avstå från deltagande i någon av dessa föreningar. Men även här gäller att navigera rätt - det är ingen fördel att uppfattas som alltför stöttande av den ena eller andra smaken av "öppna" operativsystem.

I halvledarvärlden reser affären också en rad frågor. Det nya bolaget ska förvisso bli en fabrikslös halvledartillverkare, men frågan är likväl hur starka banden blir till moderhuset, ST Microelectronics. (Om Ericsson är fadershuset så blir ST per automatik moder, genusanalys undanbedes). Hur mycket av produktionen kommer att läggas ut utanför ST? Hur blir det med Ericssons samarbete med Texas Instruments? Hur kommer andra halvledartillverkare som idag är stora leverantörer till EMP att kunna hävda sig i konkurrensen med ST? Sådana frågor har ännu inget svar.

Tidningen EE Times argumenterar för att de flesta av dessa frågor får naturligare lösningar om ST-EMP, eller vad nu företaget ska heta, släpps fritt från föräldrarna och antingen börsnoteras eller säljs till någon extern investerare. I full frihet får bolaget färre lojaliteskonflikter med dagens mobiljättar och halvledarbolag, och därtill större möjlighet att ta sig an nya kunder, inte minst snabbväxande mobiltillverkare i lågprissegmentet i Kina och Indien, hävdar EE Times. Det skulle också ge båda föräldrarna större möjlighet att fokusera på sina respektive kärnområden.

Ett sådant frisläppande är naturligtvis möjligt på sikt. Men först måste integrationsarbetet ha sin gång.

En viktig aspekt i 50/50-konstruktionen är att patentfrågan blir elegant löst. Alla Ericssons patent, och alla patenträttigheter som Ericsson licensierat, kan automatiskt användas av ST-EMP så länge Ericsson äger hälften av bolaget. Om Ericssons andel sjunker under hälften (för de egna) eller under 40 procent (för de licensierade) så måste patentavtalen göras om och på något sätt överföras till det nya bolaget.

Ytterligare en fråga är det för alla fusioner och företag så viktiga interna IT-systemet. Det hör till hygienfaktorerna, men om inte ett gemensamt, väl fungerande IT-system snabbt etableras så lär fusionen i praktiken bromsas upp.

Konstateras kan att vilka det än blir som ska leda det nya bolaget så lär de personerna ha händerna fulla under överskådlig tid.