Vattenkraften i Sverige har gett ekonomisk tillväxt och teknikutveckling men också långsiktiga konsekvenser för landskap, lokalsamhällen och människors livssituation. Ny forskning visar konsekvenser och upplevelser av vattenkraftsutbyggnaden genom två vattenkraftsprojekt från olika tidsepoker: Laholm i Hallands län och Akkats i Norrbottens län.

Felicia Söderqvist

– För att förstå de långsiktiga effekterna av stora industrietableringar och energiprojekt är det viktigt att känna till hur människors relation till bland annat vattenkraftsprojekt förändras över tid, inte minst genom hur människor talar om, minns och tolkar kraftverken, säger Felicia Söderqvist, forskare i historia vid Luleå tekniska universitet som gjort en avhandling om vattenkraftsprojekten.

Historia och kulturarv används av olika aktörer för att legitimera eller ifrågasätta vattenkraften. Även vattenkraftbolagens berättelser har förändrats över tid för vattenkraftsbyggena. Växthuseffekten och delar av ekosystemens komplexitet var till exempel inte kända när de två studerade byggprojekten inleddes, inte heller hur människor kom att anpassa sig till förändringarna. Från början handlade elbolagens berättelser om industriell utveckling och modernisering. Mot bakgrund av växthuseffekten har vattenkraften alltmer lyfts fram som ett fossilfritt och förnyelsebart energislag.

De två vattenkraftsprojekt som studerats är olika på många sätt, till exempel tidpunkten när de byggdes. Planeringen av vattenkraftverket i Laholm påbörjades redan i början av 1900-talet och stod färdigt, långt nedströms i ån Lagan, år 1932. Laholm är ett utpräglat jordbrukslandskap, där även laxfisket har varit en viktig inkomstkälla. I omgivningen finns ruinerna av ett slott, med rötter i medeltiden. Av hänsyn till kulturvärdena sade sig Sydsvenska kraftbolaget vilja bygga kraftverket så att det skulle harmoniera arkitektoniskt med landskapet och Lagaholms slottsruin. Eftersom kraftverket bidrog till att störa laxens vandringsvägar byggdes samtidigt en experimentell laxodling i Laholm som finns kvar än idag. Idag är kraftverket inte bara en energikälla, utan även en bas för den lokala turistnäringen, tillsammans med slottsruinerna och laxodlingen.

Kraftstationen Akkats, strax utanför Jokkmokk, ingick i en serie kraftverksprojekt som byggdes efter andra världskriget i Lilla Luleälven. Det stod färdigt 1973. Skogsbruket i området var, och är fortfarande, omfattande. Isarna på älven var viktiga transportvägar för skogsbruket vintertid, men också av betydelse för privat bruk och renskötseln. Vattenkraften har dock tillsammans med faktorer såsom klimatförändringar, bidragit till att isen på många håll blivit mer förrädisk vintertid. I början var vattenkraften tvungen att anpassas till flottningen av timmer till kusten. I takt med motoriseringen och att vägnätet byggdes ut valde skogsindustrin andra transportleder och flottningen försvann. Eftersom andra kraftverksprojekt redan hade försämrat fiske i älven, framställdes Akkats mer som ytterligare en bidragande faktor till detta.

En viktig iakttagelse som görs i avhandlingen är att många människor runt Jokkmokk har fina minnen från utbyggnadstiden, men samtidigt sörjer det som gick förlorat.

– De minns tillväxten och den framtidstro som präglade orten när vattenkraften byggdes ut. Idag är Jokkmokk mer av en utflyttningsort. Många saknar guldåren som flytt samtidigt som man sörjer hur vattenkraftverket förändrade landskapet och förutsättningarna för att leva och verka med det, inte minst när det gäller traditionella näringar såsom renskötseln och fisket, säger Felicia Söderqvist.

En avgörande skillnad mellan de två kraftverken i forskningsprojektet är att det finns mycket få, om någon, Laholmsbo som minns tiden före kraftverksdammen. Laholmsverket har i förhållandevis större utsträckning omtolkats som en del av landskapet och som ett lokalt industriellt kulturarv. Kraftverket Akkats är drygt fyrtio år yngre och runt Jokkmokk lever många som fortfarande minns när älven ännu forsade fritt och hur man levde vid och med älven då. Det är det som tolkas som ett kulturarv, ett arv som gått förlorat.

Berättelserna från Akkats påverkades även av att urfolks och minoriteters rättigheter successivt fick större utrymme i samhällsdebatten. I detta sammanhang valde Vattenfall att värva tre konstnärer, varav två samiska, att uppföra konstverk inspirerade av samisk kultur på Akkats vattenkraftverk. Konstverken, tre motiv som tillsammans går under namnet Uvssat davás, ‘Dörrarna västerut’, invigdes år 2000 och var kontroversiella. Var de ett erkännande av ett det samiska kulturlandskapet, eller var de ett plumpt försök att köpa social acceptans i en region där många upplevt att vattenkraften haft destruktiva effekter på samisk kultur och markanvändning? Åsikterna gick, och går fortfarande, isär.

När det gäller Laholm och Lagan har en fiske- och miljörörelse vuxit fram under senaste decenniet. Rörelsen argumenterar för att förstörda vatten bör återställas och bli en grund för en mer hållbar miljö och turism. I takt med att kunskapen om ekologiska system har ökat och fokus skiftat har andra arter än lax och ål uppmärksammats i ån, i detta fall främst den utrotningshotade flodpärlmusslan.

I sin avhandling har Felicia Söderqvist använt sig av bland annat domstolshandlingar, myndighetsdokument, kartor, fotografier, tidningsartiklar och företagsarkiv. Intervjuer med människor på respektive ort har också varit en viktig källa, liksom dokumentation i fält av kulturlandskapsförändringar i de båda älvdalarna. En övergripande slutsats är att det kan vara svårt att förutse de ekologiska och sociala konsekvenserna av omfattande industriprojekt.