JavaScript is currently disabled.Please enable it for a better experience of Jumi.

Situationen i omvärlden med allmän halvledarbrist har fått EU att vilja minska beroendet av Asien genom att stötta lokal produktion. Men finns det utbildningar på universiteten för dem som vill arbeta i halvledarbranschen? Finns det labbutrustning? Finns det intresse?

Trots att industrin skriker efter halvledarkomponenter och media skriver spaltkilometer märker lärosätena inget fantastiskt intresse från studenter och doktorander.

Uppfattningarna på KTH, Chalmers och Lunds Tekniska Högskola skiljer sig dessutom åt. Det är ingen brist på grundutbildningar och halvledarlabb finns, men hur många studenter som söker sig in till de olika lärosätena beror på de lockmedel som finns.

KTH–krafthalvledare gäller
Professorn i fasta tillståndets elektronik Mikael Östling på KTH är inte så positiv. Intresset för fabrikation av halvledarkomponenter är inte på topp bland svenska ungdomar och det har inte ökat nämnvärt under de senaste tio åren. Halvledarbristen har definitivt inte slagit igenom.

Det finns resurser i Sverige och på KTH för att dubblera antalet studieplatser om intresset skulle öka men antalet sökande varierar väldigt lite från år till år. Den tidigare kursen i avancerad VLSI-teknik fick till exempel läggas ned på grund av bristande antal studenter. Det kan till del skyllas på att Ericsson har lagt ned sin egen tillverkning i Sverige. Då falnar intresset.

Östling har stort förtroende för EU:s satsning på halvledarfabriker i Europa inom det som kallas Chips Act, främst för att man sätter fokus på teknikområdet som sådant.

Tyvärr tror han inte att så värst mycket av EU-pengarna hamnar i Sverige, främst för att satsningen är inriktad på de verkligt stora fabrikerna. Han tror ändå att ändå satsningen får bieffekter i form av flera investeringar från EU, främst från andra intressenter i Europa.

Östling anser att Sverige kan bli starkt på utveckling av krafthalvledare. Samhället är på väg mot elektrifiering och behovet av högeffektiv regler- och kraftelektronik med kiselkarbid och galliumnitrid ökar snabbt och där har Sverige stor kompetens. Dessutom är Europa starkt på utveckling av tillverkningsmaskiner för denna typ av halvledare.

Intressant nog är det fler kvinnor bland de utländska mastersstudenterna än bland de svenska, och på KTH är det direkt ont om svenska studerande i dessa ämnen men totalt sett ger det en bättre könsbalans. På KTH:s utbildning kallad ”Nanoteknik” tar man direkt in utländska studenter på mastersnivå.

Det hela slutar med cirka 15 doktorander per år som studerar halvledarteknik. Studenterna på grundkursnivå får av kostnadsskäl idag bara en halvdag i labbet och en halvdag i mätlabbet, medan mastersstudenterna givetvis får längre tid att utveckla egna kretsar.

Wow-faktorn är viktig för värvning av studenter och resurser. Det visade sig bland annat i projektet Working on Venus, som började som en inbjudan till forskning kring högtemperaturhalvledare för industriellt bruk. Väldigt få studenter nappade och sponsorerna var kallsinniga. När titeln ändrades till ”högtemperaturelektronik för bruk på Venus”, en planet med 460 grader varm atmosfär slog det an hos sponsorerna och strax var projektet igång. Studenterna stod i kö.

Svenska doktorer är väldigt uppskattade i världen. De hamnar hos Intel och de stora labben i Europa som Area Manager, Deposition Manager, Designers osv, men även som app-utvecklare.

LTH – partikelacceleratorer och nanoteknik
Lunds Tekniska Högskola (LTH) är annorlunda. De har märkt ett konstant intresse under de senaste tio åren, kanske eftersom de har annorlunda lockmedel. Partikelacceleratorerna Max IV och ESS är intressanta anläggningar med ett stort antal teknikområden. LTH särskiljs också för sin inriktning på nanoteknik.

Professorn i nanoelektronik Lars-Erik Wernersson vid LTH menar att lärosätet känner ett konstant, bra intresse, men att allting handlar om tidskonstanter. Må vara att det är halvledarbrist idag, men det tar flera år efter ansökan innan det kommer disputerade doktorer. Han ser ett markant ökat intresse för artificiell intelligens, men fruktar att många glömmer att det behövs maskinvara till detta.

Lund är annars nanoteknikens högborg, med ämnen som sensorer och optisk teknik.

Wernersson tror på Chips Act i och med att den kräver kompetensförsörjning och där är LTH starkt, men att man behöver öka takten och behöver samtidigt mera resurser. En vidareutveckling av kursutbudet kommer att bli nödvändig, till exempel mot komponentnära kunnande som ligger närmare industrin. Vidare väcker kvantteknik och neuromorfisk teknik intresse. Max IV och ESS är viktiga för materialforskning på nanoområdet och fler halvledarlabb är på gång i anslutning till dessa.

Könsfördelningen är blandad på LTH:s nanoteknikkurser, och bland doktoranderna är det ungefär hälften utländska sökande.

Många av studenterna hamnar i halvledarindustrin, nationellt och internationellt (TSMC, Intel, IBM) och många hamnar hos svenska systemtillverkare, som Axis och Ericsson. Beroende på kurs, kan så många som 50 procent av studenterna går vidare till doktorandutbildning.

Studenter på nanoprogrammet får obligatorisk utbildning i halvledarlabbet av doktorander, medan studenter i andra program kan delta på frivillig basis.

Chalmers – stark industrikoppling
Professorn vid institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap Christian Fager indikerar två olika utbildningsgrenar och därmed två olika yrkesgrenar: arbete i renrum och kretskonstruktörer. Eftersom det idag knappt finns någon svensk halvledarindustri är inte intresset för sådan utbildningen överhövan stor och intresset ser inte ut att öka.

Däremot ökar intresset för kretskonstruktion. Christian Fager kopplar inte detta till halvledarbristen utan snarare till samhällets elektrifiering i stort.

Inom området pågår samtidigt ett generationsskifte. Det har inte investerats så mycket på elektronikforskning på länge och många äldre lärare närmar sig pensionsåldern. Det måste rekryteras flera lärare, studenter och doktorander plus att vissa kurser kommer att behöva förnyas. Fager menar dock att grunden i kurserna varken behöver eller ska ändras för mycket. EU:s Chips Act kommer dock att betyda att det kommer att finnas mera resurser på både nationell och internationell nivå. Svensk industri behöver fler ingenjörer och vanliga jobbtitlar för chalmersstudenter är kretskonstruktör, mätingenjör, projektledare, forskningsledare och olika typer av specialistjobb.

Generellt har andelen kvinnor ökat på civilingenjörsutbildningen under senare år och där är de flesta svenskar. Bland de 15–20 procent som går vidare till mastersprogrammet är det ungefär femtio-femtio svenskar och utländska studenter, en blandning av europeer, asiater och amerikaner.

Chalmers främsta lockmedel är att utbildningarna har stark industrikoppling (studiebesök, gästföreläsningar, examensarbeten), tillsammans med halvledar- och mätlabben plus att det finns gott om arbetstillfällen efteråt. En av Chalmers styrkor är högfrekvenselektronik, alltså mikrovågsteknik för trådlös kommunikation och sensorer i nära samarbete med Ericsson, Saab och en mängd småföretag.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Elektroniktidningen.
Prenumerera kostnadsfritt!

Renrummet är tillgängligt för studenter som lär sig om grundläggande halvledarteknik. Merparten av studentaktiviteterna sker i Kollberg-labb där man mäter på högfrekvens-konstruktioner, vilket de flesta studenter utbildar sig till.

Myfab

Vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala finns halvledarlabb och en mängd intressanta utvecklingsspår att följa för dem som kan tänka sig en framtid i renrummen eller som vill designa kretsar. Hittills har lärosätena gått sin egen väg, men på senare tid har de insett behovet av att satsa gemensamt på större utvecklingsprogram.

Myfab tillhandahåller renrumsutrymmen på upp till 5400 kvm samt över 800 olika verktyg och maskiner för tillverkning och karakterisering av halvledare. Det är detta som gör konglomeratet med fyra labb så starkt; förmågan att dela resurser, samt att ha unika maskiner.

Myfab är en del av Nordic Nanolab Network, där ledning, experter och användare samarbetar flitigt för att förbättra drift, processutveckling, maskinunderhåll, användartjänster, problemlösning och genom att arrangera gemensamma användarmöten.

Myfab handlar inte om att tillverka processorer med miljarder transistorer. Svensk industri behöver sensorer, infraröda kameror och elektronik som klarar höga temperaturer, högeffekttransistorer för att driva tåg, såväl som biosensorer för nya metoder inom medicinsk forskning. Men framför allt behövs flera tekniker som kan arbeta inom halvledarindustrin, med förståelse för processer, kretsdesign, input/output, kraftkomponenter, kvantteknik, optronik och mikrovågsteknik, inte minst för den kommande vågen av 5G- och 6G-kommunikation.

Detta erbjuder Myfab:
• Kisel CMOS, upp till 100 k transistorer
• SiC bipolära transistorer för höga effekter
• SiC-kretsar med ~1000 transistorer
• InP grupp III-V nanotrådstransistorer
• InP högfrekvens- lågbrustransistorer/förstärkare

MER LÄSNING:
 
SENASTE KOMMENTARER
Kommentarer via Disqus