About / Advertise
När Danica Kragic, professor i robotik på KTH, talar robotar är det gränslinjen mellan mänskligt tänkande och kroppskontroll som fascinerar. Hur urskiljer man ut vad som är viktigt i sensorernas data? Och vad är värt att lägga på minnet?
KTH i Stockholm är ett av flera svenska lärosäten som sysslar med robotforskning. Någon uttalad vårdinriktning finns här egentligen inte, men forskningsresultaten kan ändå vara användbara i vården. – Vi forskar bland annat på att förstå oss på en människas handrörelse. Det kan man utnyttja för att bygga nya och bättre handproteser. Inom EU:s ramprogram samarbetar vi med Otto-Bock, ett företag i Wien, som tillverkar handproteser, säger Danica Kragic.
Här finns också en robot som rör sig på hjul, två robothänder som ska samarbeta samt ett artificiellt huvud från en humanoid som är tillverkad i TysklandAnnars är det autonoma mobila robotar som intresserar Danica Kragic och hennes forskargrupp på skolan för datavetenskap.
– För oss handlar forskningen mycket om att vidareutveckla matematiska metoder för att göra saker snabbare. Ibland kan man inte lösa en ekvation, då måste man hitta sätt att förenkla.
Många pusselbitar måste till för att det i framtiden ska gå att skapa humanoider, alltså människoliknade robotar som exempelvis kan fungera som hjälpredor i vården. Det behövs nya material och finare mekaniska rörelser för att lättare armar och bättre händer ska kunna byggas. Dessutom behövs lättare och snabbare motorer samt mer avancerade taktila sensorer.
Inget av detta utvecklar Danica Kragic, däremot använder hennes forskargrupp sensorer i form av kameror, ultraljud, lasrar och trycksensorer i sitt dagliga arbete.
– För mig är en robot en maskin som använder sensorinformation för att kunna interagera med sin omgivning. En mobil robot måste kunna komma in i ett rum, titta runt och utifrån abstrakt information bestämma var den är, säger hon.
Men många sensorer ger väldigt mycket data. Så vilken information är viktig att bevara och vilken kan kastas? Och hur ska informationen sparas?
En människa minns ju inte allt. Däremot finns mycket latent, vilket gör att det går lättare att lära sig något för andra gången.
– Idag handlar det inte så mycket om att förprogrammera roboten för att få dem att göra vissa saker. Det gjorde man på 60-talet inom industrin. Nu vill man att roboten ska rör på sig, då ser världen annorlunda ut hela tiden samtidigt som saker och ting upprepar sig, säger Danica Kragic.
Mattias Wahde, på Chalmers i Göteborg, leder också en forskargrupp med fokus på autonoma robotar.
Under hösten har gruppen utvecklat ett robothuvud som i förlängningen bland annat är tänkt att användas inom äldrevården.
– Robothuvudet ska inte ersätta personal, utan vara ett stöd. Det ska kunna föra enkla konversationer, exempelvis hitta borttappade glasögon och larma om någon faller omkull eller om något inte är normalt, förklarar Mattias Wahde.
Mekaniken är enkel. Huvudet ska sitta på ett stöd, men kunna röra sig runt för att titta sig omkring med hjälp av kameror. Det ska också innehålla en mikrofon för att höra och högtalare för att tala. Dessutom ska en display med lysdioder förmedla ansiktsuttryck.
Roboten ska också förses med en artificiell hjärna, som till exempel ska kunna känna igen mänskligt tal och tolka synintryck och därefter agera på lämpligt sätt.
– Den stora utmaningen för oss är att få till den artificiella hjärnan robust och att strukturera minnet på ett bra sätt. När någon kommer ska roboten säga hej, men den ska ju inte nödvändigtvis upprepa hälsningen om personen bara lämnar rummet för en kort stund, och sen kommer tillbaka, säger Mattias Wahde.
En första prototyp ska finnas framme vid årsskiftet. Och under våren är det tänkt att huvudet ska utvärderas på ett servicehus, vilket är ännu inte klart.
