1999 vände det äntligen uppåt för halvledartillverkarna efter några tuffa år, framtiden såg ljus ut och startup-företagen siktade mot himlen. Mobilt Internet var hippt, Bluetooth var hett och bredband haussades.
Ansedda analytiker spådde att intelligenta hushållsmaskiner anslutna till Internet skulle bli lika stort som persondatorer och mobiltelefoni. Telekomindustrin ville inte missa denna framväxande marknad värd tusentals miljarder kronor, och en rad tunga telekomföretag däribland Ericsson tog upp kampen om hemnäten. Med en ny global standard skulle man utmana Microsoft, IBM, Cisco och hemelektronikbranschen.
Sverige skulle bli världsledande inom bredband, och regeringen ville satsa 15 miljarder kronor på nätutbyggnad. Vartenda hus i Sverige skulle få bredband, och Jonas Birgersson på Bredbandsbolaget "en ny tung konkurrent till Telia" log i sin fleecetröja.
Det nya nordiska telebolaget Telia/Telenor hade också ambitiösa framtidsplaner; 150 miljarder investerade kronor skulle göra företaget till en europeisk telejätte.
Och svensk mikroelektronik skulle lyftas till nya höjder med hjälp av den största statliga satsningen på området på tio år. Näringsdepartementet förberedde under våren ett generöst förslag. Miljardregnet uteblev dock - regeringens sparpaket kom emellan och vårbudget blev något av en besvikelse ur elektroniksynvinkel. Men efter sommaren sköt regeringen i alla fall till 25 miljoner för en nationell satsning på system på kisel med nav i Norrköping.