About / Advertise
REPORTAGE Om en robot framstår som en riktig person – fast bara nästan – upplevs den som en kuslig zombie. Hypotesen framlades på 70-talet, medan sociala robotar fortfarande bara var science fiction.
I vilken utsträckning det är ett verkligt problem återstår fortfarande att utreda.
 |
| Maike Paetzel |
Det gör Maike Paetzel på Institutionen för informationsteknologi på Uppsala universitet.
Uncanny valley, kallas det, kusliga dalen. Om man plottar sympatin vi känner för roboten mot dess mänskliga framtoning, dalar sympatin när den närmar sig 100 procent människa.
Maike Paetzel har bland annat försökt bena ut exakt när man känner sig illa till mods med en robot. Ett mindre uppenbart exempel – vid sidan av avvikande utseenden och rörelsemönster – är när uppfattad könstillhörighet inte matchar rösten.
|
|
En annan kanske oväntad spaning är att yngre barn är de som är minst bekymrade över robotar som avviker på olika sätt.
En fråga är hur beständig uncanny-effekten egentligen är.
– Ett av de stora bristerna är att empirisk forskning inom uncanny valley hittills baserats på korta interaktioner. Uncanny-effekten kanske bara är en inledande rädsla för tekniken, som snabbt tonar ut?
Hennes viktigaste råd till dig som vill bygga en ickekuslig robot är att du måste testa skarpt.
– Att titta på en video på Internet hemifrån är mycket mindre skrämmande än att sitta öga mot öga med roboten. Skillnaden i den sociala närvaro du upplever är mycket stor.
 Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Elektroniktidningen.Prenumerera kostnadsfritt! |
Maike Paetzel forskar också på så kallade inkrementella system. Dagens robotar tar god tid på sig att svara vilket kastar grus i interaktion. Med nya algoritmer kan det bli tvärtom: roboten processar ljudet så fort du öppnar munnen och kan till och med avbryta.
– För ett specifikt sammanhang som jag tittat på upplevdes det faktiskt som mycket positivt. Det återstår att se om det håller även för andra domäner.
