About / Advertise
Under temat konsumentelektronik beger sig Elektroniktidningens utsände in i den snåriga stereodjungeln. Trots svårigheten att jämföra olika modeller presenteras några tips under resans gång.
- En stereo är en investering på tio år, sade mig radiohandlare Göransson.
Tio år har nu gått och det är följaktligen dags att handla igen. Jag är nog av den typen audiofil som bryr sig mer om hur racket ser ut än hur det faktiskt låter. Jag ska erkänna att sist jag köpte stereo såg jag nog mest till svarta lådans lyster. Den här gången tänkte jag gå grundligare till väga. Därför har jag samlat på mig ett antal Hi-Fi-prospekt.
Enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) betyder Hi-Fi "hög naturtrohet i ljudåtergivning". Det bästa sättet är att lyssna sig fram till rätt köp. Jag vet. Men letandet skulle underlättas avsevärt med adekvata kvalitets- och kvantitetsbeskrivande siffror i katalogerna. Som jag ser det saknas det relevanta mätetal för hemstereoprestanda.
Internetpojkarna kan jämföra megabit per sekund. Hemdatoråterförsäljarna pratar megahertz och megabyte och den lite lustiga enheten "gånger". Bilhandlarna har sina hästkrafter. Men hur jämför man audioprodukter?
Av en händelse råkar jag ha den tio år gamla foldern kvar. På cd-sidan skryts det om min nuvarande modell som har "dubbla glitchfria D/A-omvandlare, 8-faldig översampling med 18 bitar och fotodetektor med integrerad huvudförstärkare". Här lovar både 8 och 18 möjligheter till framtida jämförelser. Fler bitar ger givetvis bättre upplösning. Det fattar väl vem som helst?
I den nya katalogen av samma fabrikat är, förutom finesslistan, den enda prestandabeskrivande harangen "1-bits direkt linjäromvandling". Förbaskade 1-bitsteknik!
En sak som slår mig är att tilltalet i broschyren blivit mindre tekniskt. Vad vet jag, kanske blev det för dyrt att skicka radiohandlarna på fortbildning varje år?
Hur jämför man då? Tja, sifferbeteckningen på fronten ger en del ledning. Jag vill minnas att förra gången köpte jag den cd-växlare som var "näst värst" i en serie av tre modeller. Den kvicke tänker nu "jaja korkskalle, den var ju också näst sämst". Det var den nog faktiskt inte. Modellbeteckningarna i serien var PD-M410, PD-M610
och PD-M710. Enkel matematik ger vid handen ett medelvärde på PD-M576 och två tredjedelar. Alltså var nog min cd-spelare (610:an) 5,78 procent bättre än sämre.
På förstärkarfronten skulle "watttalet" kunna säga något, åtminstone om kvantiteten ljudåtergivning. Om det inte vore avhängigt var i apparaten man mäter. I och för sig skulle nog branschen kunna enas. Till och med båtmotorleverantörerna har ju lyckats komma överens om att mäta effektuttaget på propellern. Vilket i och för sig öppnat för säljargument av typen "den är lika stark som en femtiohästare, fast det står fyrtio på kåpan?"
Dessutom, när det kommer till bärbar ljudåtergivning (bergsprängarelektronik) är det inte så säkert att det är något positivt med att kånka runt tonvis med batterier. Om man ens har råd med dessa.
- Mekanik kostar, elektronik är billigt. Satsa på bra högtalare! sade min gamla elektroniklärare.
Det är sant. Kanske ska man låta högtalarens kilopris sätta nivån på investeringen.
Fast egentligen spelar det nog ingen roll hur det låter. Hi-Fi betyder, som sagt, enligt SAOL, "hög naturtrohet i ljudåtergivning". Knappast någon musik produceras i dag utan inblandning av syntar. Enligt samma SAOL betyder ordet syntes "framställd på konstgjord väg".
Nu undrar jag: Hur återskapar man hög naturtrohet i musik framställd med synthesizer? Jag menar: Hur skulle det egentligen ha låtit?
Tio år har nu gått och det är följaktligen dags att handla igen. Jag är nog av den typen audiofil som bryr sig mer om hur racket ser ut än hur det faktiskt låter. Jag ska erkänna att sist jag köpte stereo såg jag nog mest till svarta lådans lyster. Den här gången tänkte jag gå grundligare till väga. Därför har jag samlat på mig ett antal Hi-Fi-prospekt.
Enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) betyder Hi-Fi "hög naturtrohet i ljudåtergivning". Det bästa sättet är att lyssna sig fram till rätt köp. Jag vet. Men letandet skulle underlättas avsevärt med adekvata kvalitets- och kvantitetsbeskrivande siffror i katalogerna. Som jag ser det saknas det relevanta mätetal för hemstereoprestanda.
Internetpojkarna kan jämföra megabit per sekund. Hemdatoråterförsäljarna pratar megahertz och megabyte och den lite lustiga enheten "gånger". Bilhandlarna har sina hästkrafter. Men hur jämför man audioprodukter?
Av en händelse råkar jag ha den tio år gamla foldern kvar. På cd-sidan skryts det om min nuvarande modell som har "dubbla glitchfria D/A-omvandlare, 8-faldig översampling med 18 bitar och fotodetektor med integrerad huvudförstärkare". Här lovar både 8 och 18 möjligheter till framtida jämförelser. Fler bitar ger givetvis bättre upplösning. Det fattar väl vem som helst?
I den nya katalogen av samma fabrikat är, förutom finesslistan, den enda prestandabeskrivande harangen "1-bits direkt linjäromvandling". Förbaskade 1-bitsteknik!
En sak som slår mig är att tilltalet i broschyren blivit mindre tekniskt. Vad vet jag, kanske blev det för dyrt att skicka radiohandlarna på fortbildning varje år?
Hur jämför man då? Tja, sifferbeteckningen på fronten ger en del ledning. Jag vill minnas att förra gången köpte jag den cd-växlare som var "näst värst" i en serie av tre modeller. Den kvicke tänker nu "jaja korkskalle, den var ju också näst sämst". Det var den nog faktiskt inte. Modellbeteckningarna i serien var PD-M410, PD-M610
och PD-M710. Enkel matematik ger vid handen ett medelvärde på PD-M576 och två tredjedelar. Alltså var nog min cd-spelare (610:an) 5,78 procent bättre än sämre.
På förstärkarfronten skulle "watttalet" kunna säga något, åtminstone om kvantiteten ljudåtergivning. Om det inte vore avhängigt var i apparaten man mäter. I och för sig skulle nog branschen kunna enas. Till och med båtmotorleverantörerna har ju lyckats komma överens om att mäta effektuttaget på propellern. Vilket i och för sig öppnat för säljargument av typen "den är lika stark som en femtiohästare, fast det står fyrtio på kåpan?"
Dessutom, när det kommer till bärbar ljudåtergivning (bergsprängarelektronik) är det inte så säkert att det är något positivt med att kånka runt tonvis med batterier. Om man ens har råd med dessa.
- Mekanik kostar, elektronik är billigt. Satsa på bra högtalare! sade min gamla elektroniklärare.
Det är sant. Kanske ska man låta högtalarens kilopris sätta nivån på investeringen.
Fast egentligen spelar det nog ingen roll hur det låter. Hi-Fi betyder, som sagt, enligt SAOL, "hög naturtrohet i ljudåtergivning". Knappast någon musik produceras i dag utan inblandning av syntar. Enligt samma SAOL betyder ordet syntes "framställd på konstgjord väg".
Nu undrar jag: Hur återskapar man hög naturtrohet i musik framställd med synthesizer? Jag menar: Hur skulle det egentligen ha låtit?
Stefan Hultquist
