I höstas började ett trettiotal studenter på KTHs internationella Mastersutbildning inom system på kisel, med inriktning mot mobilt internet. Denna utbildning är i stor utsträckning Hannu Tenhunens verk, och den speglar tre av hans nyckelord: mångfald, interdisciplin och industrisamarbete.

- Både akademin och industrin globaliseras. Var man råkar befinna sig rent geografiskt minskar i betydelse. Då behövs den här mångkulturella kompetensen - vi måste lära studenterna att hantera globala projekt.

Trettio studenter kanske inte låter så mycket. Men utbildningen kan vara början på något stort. Professorer med självaktning brukar ha ett tidsperspektiv på 5 - 15 år, och på den punkten är Hannu Tenhunen inget undantag.

- Framtidens konstruktion är lite som ishockey. Ska man göra ett

bra system på kisel så krävs ett lag av professionella människor med många olika kompetenser.

Lever som han lär

Onekligen lever han som han lär. Lärarkåren på hans institution består till 70-80 procent av människor födda i andra länder än Sverige.

- Samverkan mellan kulturer skapar mervärde, och vi på KTH vill leda den utvecklingen. Hans idéer uppskattas uppenbarligen, både inom KTH och industrin. Han säger sig få fullt stöd från KTHs ledning, och både Ericsson och Nokia stöder initiativen ekonomiskt. Industristödet är kanske inte så konstigt eftersom system på kisel, den teknikgren som just nu är Hannu Tenhunens mest omhuldade, också är ett område där industrin skriker efter kompetens.

- Hittills är system på kisel lite av kejsarens nya kläder. Många av de projekt som idag kallas system på kisel är egentligen bara stora asicar.

- Fast i förlängningen är det faktiskt ett paradigmskifte, av samma dignitet som när VHDL i början av 1990-talet tog över från schemaritning. Den stora skillnaden är att halvledarkonstruktion mycket snart kommer att bestå av 80 procent programvara.

Han förutspår därför stort behov av forskning som ligger mellan de traditionella disciplinerna. För dagens programvaruforskare har inte en aning om mikroelektronik. De vet ingenting om överhörning eller brus, och de kan inget om avkopplingskondensatorer.

- Verktygsleverantörerna, EDA-företagen alltså, ger inte så mycket hjälp heller. De är ganska bra på att lösa kundernas problem idag, men när det gäller behoven på längre sikt så famlar de i mörker.

Felfri hårdvara krävs

- De modeller som används idag saknar relevans när klockhastigheterna går upp, dimensionerna går ner, och de elektriska effekterna får betydelse för val av arkitektur.

De studenter som utbildas idag kommer om några år, när de tagit examen, att konstruera kretsar som har en miljard transistorer och klockas i några gigahertz. Dessutom kommer kunderna att kräva att dessa kretsar har betydligt färre fel än dagens.

- övergången till felfri hårdvara måste ske nu, säger Tenhunen.

Den drivande kraften är mobiltelefonerna i den tredje generationen. Förr, på GSM-telefonernas tid, gjordes både programvara och hårdvara av samma företag. Numera gäller inte det längre - nu kommer programvara från tredjepartsföretag in i bilden, precis som i pc-världen.

- Men på pc-sidan är alla vana vid att systemen kraschar då och då, och att allt inte fungerar i första versionen. Telefonkunderna accepterar inte sådant.

Lösningen, enligt Tenhunen, står alltså att finna i mångfald, forskning mellan disciplinerna, och ett nära utbyte med industrin. Om rätt människor med olika bakgrund och kompetens samverkar så ökar chansen till ett bra resultat.

- Men industrin får inte bara rekrytera från oss, de måste också uppmana fler begåvade medarbetare att gå till högskolorna och forska. Idag riskerar vi att utarmas.

Forskning inte regionalpolitik

Hannu Tenhunen vill gärna koncentrera mer av Sveriges strategiska forskningsresurser till KTH och andra stora högskolor.

- Regionalpolitik är förvisso viktigt, och har stor betydelse för regionalt näringsliv. Men att göra regionalpolitik av strategisk forskning är bara att kasta bort pengarna, säger han.

- Att en ort som Norrköping ska kunna bli världsledande inom system på kisel är nog orealistiskt. Ska man nå dit måste man locka internationella toppkrafter från både industrin och akademin.

- Kista är kanske den enda ort i Sverige som har tillräckligt stor kritisk massa för detta. Men inte heller här är framgången garanterad.

Han tycker också att de stiftelser som sitter på de mesta av Sveriges forskningspengar, borde visa större förståelse för detta.

- KTH behöver egentligen inte mer pengar. Men vi vill att anslagen fördelas efter kompetens och innehåll, inte politik.