About / Advertise
I Kina finns ett stort statligt engagemang inom nano- mikro- och fotonikområdet. I Taiwan likaså. Och det är en självklarhet i Tyskland, England och Italien. Men mest utbrett är det antagligen i marknadsekonomins förlovade land USA. I Sverige är det dock näst intill obefintligt.
Visserligen har Vinnova, under Per Erikssons ledning, blivit allt mer aktivt och verket stöttar numera ett antal olika projekt inom området. Bland annat ligger Vinnova bakom försöket att rädda Ericssons nedläggningshotade halvledarfabrik genom att omvandla den till ett fristående foundry, en kontraktstillverkare av halvledarkretsar.Förutom att en del jobb säkras skulle det också sända en signal till omvärlden att vi delar deras uppfattning om att halvledartillverkning är ett område värt att satsa på. Dessutom visar den rapport som Vinnova tagit fram att fabriken skulle kunna bidra till att det skapas nya företag inom området.
Men vi har långt kvar till USA där industrin har en stark lobbyorganisation som driver politikerna framför sig. Senast tvingade man fram förhandlingar inom världshandelsorganisationen WTO för att få Kina att sänka tullarna på importerade halvledarkretsar.
Det man inte talar lika högt om i USA är de direkta och indirekta bidrag staten ger industrin. De senare kommer framför allt via den amerikanska försvarsmakten och dess forskningsorgan Darpa. Till det kan läggas subventioner som olika delstater ställer upp med för att säkra arbetstillfällen inom halvledarsektorn.
I Taiwan har statliga pengar lagt grunden till vad som i dag är väldens två största foundries: TSMC och UMC. Och säkert har Kina haft Taiwan som förebild när landet nu med alla medel försöker bygga upp en inhemsk halvledarindustri.
Men i Sverige är Vinnovas resurser mycket begränsade. Beslut om vilka industrigrenar vi ska ha ligger dessutom långt över Vinnovas bemyndigande. Det är en fråga för regeringen men den verkar anse att området inte har någon framtid.
För hur ska man annars tolka tystnaden?
Per Henricsson
