Den svenska elektronikutbildningen haltar. Lågkonjunkturen har skrämt bort de intresserade studenterna och den allmänt skeva uppfattningen om vad en ingenjör är lockar inga nya eldsjälar.
Stora som små tekniska högskolor har rejäla problem med att få studenter till elektronikutbildningen. Konsekvensen är att utbildningar avvecklas på löpande band just nu.
En lösning för högskolorna har därför varit att starta internationella magisterutbildningar. Dessa kan i stort jämföras med det sista 1,5 året på en civilingenjörsutbildning och tanken är att dra till sig utländska studenter när de svenska sviker.
När jag gör en enkel överslagsberäkning får jag fram att 80-90 procent av studenterna på våra internationella magisterutbildningar med elektronikinriktning är från andra länder, främst Asien.
Är det bra? Ja visst är det. Olika kulturer berikar. Studenterna lär av varandra och lärarna kan snappa upp nya sätt att se på ett problem. Samtidigt krävs det att vi är medvetna om att många hundratals studenter från utlandet utbildar sig gratis i avancerad elektronik här i Sverige när svenska studenter skyr ämnet.
För egen del tror jag att det är bra om studenterna enkelt kan röra sig över landsgränserna. Högskolorna blir mer konkurrensutsatta så. De måste specialisera sig, bli mer flexibla och affärsmässiga.
Att ta betalt för utbildningen ligger i linje med detta. Visserligen ska svenska studenter och studenter från länder som har ett avtal med Sverige om ett avgiftsfritt studentutbyte fortfarande studera gratis, men andra bör betala.
De bästa högskolorna attraherar ändå de bästa eleverna. Och globala elektronikföretag kommer att lägga sina utvecklingsavdelningar i närheten av dessa högskolor.
Här har Sverige en jättechans - förutsatt att vår utbildning är så bra som alla inblandade påstår.