Funktionen kunde vara hämtad ur en tecknad film, men det här fungerar faktiskt i verkligheten. Pil efter pil träffar exakt rätt. Även den måttligast begåvade pilkastare träffar ”bull’s eye” varje gång.

Så länge pilen landar inom en drygt kvadratmeterstor öppning flyttar sig snällt piltavlan så att dess mittpunkt infinner sig exakt på det ställe dit pilen är på väg. Vill man absolut ha reda på var pilen skulle ha träffat om tavlan stått stilla så går det också bra, men då får man titta på en datorskärm i stället.

Den automatiska piltavlan gjorde stor succé vid automationsmässan SPS i Nürnberg härförleden. Enligt tidningen Automation som var där, och vars chefredaktör Dag Toijer testade och fotograferade anordningen, så finns dock inga planer på att produktifiera härligheten. Trots att den borde kunna erövra publikens gunst i vilken bar eller på vilket party som helst.

”Sensationellt i Tyskland”

Piltavlan är i stället en övning i något så praktiskt som gränsöverskridande produktutveckling, närmare bestät ett studentprojekt vid Münchens tekniska universitet.

- I Tyskland betraktas det som näst intill sensationellt. Praktiska projekt är mycket ovanliga i högskoleutbildningarna, skriver Dag Toijer.

I projektet har visionstekniker, mättekniker, mekanister, elektronikkonstruktörer och programmerare tvingats samarbeta för att nå ett gemensamt mål. Oerhört pedagogiskt.

- Vi har velat visa att alla olika discipliner måste vara med redan från projektets början om man ska få en optimal konstruktion, berättar projektledaren Felix Rhöse för Automation.

Tavlan flyttas på en halv sekund

Varje pil som kastas registreras av två kameror som skickar iväg information till en dator. Där beräknas kastparabelns slutpunkt, dit två servomotorer snabbt flyttar tavlan. Eftersom pilen flyger med 30 km/h har servomotorerna ungefär en halvsekund på sig att reagera, vilket gör att det krävs ganska stora krafter, uppåt 7 g, för att flytta tavlan. Såväl pilens som tavlans rörelser lagras i den vidhängade pc:n, och kan visas upp i repris på dess skärm.

Att mekatronik lämpar sig väl för denna typ av studentprojekt är välkänt på flera svenska tekniska högskolor. På KTH brukar studenterna årligen visa upp sina robotskapelser, och i Linköping är det mer eller mindre autonoma fordon som varit på tapeten.

Men man kan förstås tänka ännu bredare. Nyss avhållna olympiska spel gav en del inspiration.

Att flytta skidskyttarnas måltavlor några millimeter betraktas förstås som fusk, men nog vore det intressant att se om man kunde öka prestanda hos piltavlan till att även klara mål för skjutvapen? För bågskytte borde det gå, där tar det rätt många sekunder för pilen att nå målet.

Gitarr, trummor och bas

I curling blir det värre, där lönar det sig nog bättre att försöka utveckla en robot som hystar iväg själva stenarna. Det ska ju göras med så likartad kraft och riktning som möjligt varje gång - perfekt uppgift för en robot. Då får spelarna koncentrera sig på att sopa - det är nog ett betydligt knepigare jobb för en robot än själva stenslungandet.

Om man i stället byter arena så kanske man kan tänka sig tre-fyra robotar som bildar ett rockband? Gitarr, trummor, bas och keyboard som lyssnar på varandra och anpassar rytm och komp efter hur det låter? Inte syntar då alltså, utan mekaniska robotar som spelar på riktiga musikinstrument. Som kan kompa en mänsklig sångare, och anpassa tonarten efter vederbörande.

Examensprovet blir då att få det att låta hyggligt oavsett vem som sjunger. Se där ett projekt som borde kunna sysselsätta folk från de mest varierande ingenjörsdiscipliner.