Bakom telefonen stod Ericsson, GPO och brittiska Rådet för Industridesign. I kulörutbudet fanns exempelvis topasgul, lackröd, ljus elfenben och dubbelnyansversionerna med franskt grå och elefantgrå respektive flygplansgrön och skogsgrön. En av färgerna ville GPO kalla "kolonialblå", men från Ericsson avrådde man från det namnet då det ansågs "opassande i en föränderlig värld". Så färgen fick heta Concord Blue.
En Tele 706 kostade 5 pund då det begav sig, motsvarande 80 pund i dagens penningvärde. Över 33 000 telefoner beställdes under de första åtta månaderna, vilket ansågs vara en oerhört försäljningssuccé. Numera säljs ungefär lika många mobiler i världen var 15:e minut.
Trots att modellen 706 var designad av Ericsson kom idén till själva spiralsladden från GPOs egna utvecklingsingenjörer, som inspirerats av utvecklingen i USA. Tanken var förstås att skapa en sladd som trots sin relativa längd inte trasslade in sig i omgivande objekt i onödan. Materialet var PVC som ersatte tidigare sladdar överdragna av grå nylon.
Sladden mötte stort motstånd hos GPOs direktörer som ansåg den klumpig och svårhanterlig. Beslutet att använda den togs inte förrän i sista minuten, och den sågs då som en nödlösning.
Ericsson fick också kritik för att den lilla utdragbara låda som funnits på tidigare modeller, för exempelvis penna och papper, tagits bort på den nya modellen.
Många användare reagerade även med bestörtning på att luren var så lätt. Tidigare lurar var betydligt tyngre. Den lätta luren rapporterades orsaka flera skador då användarna använde alldeles för mycket kraft för att lyfta den, och då slog sönder saker i sin omgivning.
Såväl färgvalen som lurens lätta vikt och spiralsladden användes trots kritiken av GPO som säljande argument, som i annonsen nedan från 1959.