Säkert beror det till stor del på att alla konkurrenterna - utom Nokia - gick ännu sämre. Här i Sverige kan man nog också förklara några av de positiva tongångarna med att mediernas inställning i stor utsträckning svängt. Från att ha tävlat i baktalande av Ericsson vill allt fler analytiker och kommentatorer numera hemskt gärna att det ska gå bra för telekomjätten, månne påverkade av bolagets betydelse för hela Sveriges ekonomi, de allmänna börskursnivåerna och, dristar man sig tro, därmed den egna plånboken eller pensionsfonden.
Förvisso lämnade årsrapporten flera mer handfasta positiva tecken. Det intensivt framförda löftet om positivt kassaflöde infriades, som bekant. Försäljningen av GSM-systemen går bra, GPRS-sidan likaså, och man är med i täten på 3G-tåget. Försvarssidan går också med vinst. Det interna effektivitetsprogrammet ser ut att ge resultat, även om man kan ifrågasätta hur långsiktigt det är att göra sig av med så mycket kompetens.
När det gäller mobiltelefonernas nya hemvist ihop med Sony är det förstås aningen tidigt att göra någon ordentlig utvärdering. Men de sammanslagna marknadsandelarna kring 7 procent är ändå på gränsen till besvikelse. Positivt är dock att plattformsbolaget med sin nya affärsidé initialt ser ut att kunna hävda sig väl.
Till plusfaktorerna räknas också utsikterna för året. Trots en tung start kan försäljningen mycket väl kan komma igång riktigt bra framemot sommaren. Man får betänka att varken Bluetooth, GPRS eller mobilt Internet egentligen är uppe på banan ännu, och det finns väldigt många projekt internt som inte offentliggjorts.
Men ändå. 20 miljarder är oerhört mycket pengar. Det är den största förlusten något svenskt företag gjort genom historien på ett enskilt år. Det faktum att Ericssons ledning sitter orubbad är troligen det enskilt starkaste tecknet på att framtiden ändå är tämligen ljus.
Adam Edström