"Boken finns i mig hela tiden" Inger Björklind Bengtsson började arbeta på Rifa 1976 och följde med när det bolaget flyttade till Kista året därpå. Sedan dess har hon jobbat i Kista, bland annat på Ericssons koncerntidning Kontakten, de senaste åren som frilansjournalist. Hela 2003 har hon ägnat åt bokprojektet. Hur fick du idén att skriva en bok om Kista? - Jag fick ett mindre researchuppdrag av Kista Science City, som ville ha lite dokumentation. Så jag började ta reda på fakta. Då kändes det som man öppnat en dörr för mig - jag ville bara gå vidare, och tänkte att det här, det måste jag göra en bok av. Hur mycket tid har du lagt ned? - Ojojoj, jag kan inte svara på det. Så mycket jag kunnat under det senaste året. Boken finns i mig hela tiden. - Strukturen var klar i mars, med ett kapitel för varje decennium och därtill kapitel om teknikutveckling, arkitektur och det mångkulturella samhället i Kista. Sedan dess har jag intervjuat folk och sökt sponsorer. Vilka har du intervjuat? - Någonstans mellan 50 och 70 personer, alla med anknytning till Kista. Från den siste bonden Bengt Akalla till företagsledare, entreprenörer, akademiker, arkitekter och politiker. Vem har finansierat boken? - Alla jag pratat med har stött idén, några har bidragit med pengar. Första bidraget kom från Ericsson, och sedan dess har ytterligare 17 företag förhandsköpt 50 eller 100 exemplar. Vad kommer boken att kosta? - Priset är inte riktigt klart ännu. Men jag vill inte att den ska bli för dyr - jag vill att alla intresserade ska ha råd att köpa den. Vill du beställa boken kontakta Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Stockholm var en stad i kris i början på 70-talet. Arbetslösheten växte, industrin upplevde en svacka, det var svårt att få tag i kompetent folk. Inte minst saknades bostäder.

Miljonprogrammet hade antagits av Riksdagen 1965 och beslut togs nu om att bygga på norra Järvafältet, södra hade nyligen bebyggts. Generalplanen var klar 1970. Det var början till en förändring.

Bostadsefterfrågan var orsaken till expansionen på södra och norra Järvafältet. Upprinnelsen hittar vi i valrörelsen 1965, då Tage Erlander fick frågan: "Vad har du för råd att ge ungdomarna ute i landet som vill flytta till Stockholm?"

"Ställ er i bostadskö," blev svaret.

Då tände det till i Stadshuset. Bostadsfrågan blev en storpolitisk fråga. Möjlighet till arbete i storstaden lockade landsortsbefolkningen till Stockholm medan bristen på bostäder var ett hinder.

Grundförutsättningarna fanns redan. Miljonprogrammet hade antagits av riksdagen redan 1965. Bostadsbristen i svenska storstäderna skulle byggas bort på tio år. Staten och staden diskuterade Järvaskjutfältet, som krigsmakten lämnat och som numera var ledigt för civila ändamål.

år 1970 antogs en generalplan för arbetsplatser och bostäder i Husby, Akalla och Kista. Människorna i det nya området skulle inte behöva åka långa sträckor, arbetet skulle finnas nära hemmet och det skulle finnas köpcentrum och tunnelbana. ännu ett ABC-projekt, Arbete, Bostad, Centrum, skulle genomföras. Den första ABC-staden, Vällingby, uppfördes under tidigt 50-tal, samtidigt som tunnelbanans gröna linje byggdes (klar 1954).

Företagens etablering tog tid

Men allting blir inte alltid som man tänkt sig i den rörliga storstaden. ABC-tanken slog fel, bostäderna var klara innan industrin hade etablerat sig och de boende fick söka jobb på annan ort. När industrin kommit igång var inte Kistaborna lediga för jobben. De planerade 35 000 boende i området fick inte tillgång till de planerade 25 000 arbetstillfällena.

Den dåliga timingen har sin förklaring i olika förutsättningar för staden å ena sidan, företagen å den andra. Bostäder, tunnelbana och centrum kom till genom politiska beslut, medan företagen måste ta tid på sig för att väga in en strategisk lokalisering med tanke på marknadssituation och konkurrenter. Var Kista en lämplig etableringsort?

Det rådde brist på företagsmark, nu inträdde möjligheter till förändring.

Storskalighet i bostadshusen byttes mot stjärnhus

Under den tid som företagen funderade på om Kista var en lämplig ort var bostadsbyggandet redan i full gång i Husby, Akalla och Kista. åren var 1972-1980. Stadsdelarna Rinkeby, Tensta och Hjulsta hade byggts redan 1961-70 som ett led i miljonprogrammet.

Stadsdelarna Husby och Akalla byggdes först med storskalighet som modell, liksom Rinkeby, Tensta och Hjulsta. Lägenheterna höll en hög bostadsstandard, medan de yttre miljöerna kritiserades för att vara stereotypa. Ordet "kranbanearkitektur" blev kännemärket för den här periodens byggegenskap. Undantaget blev Kista. Bostäderna här visade ett nytt stadsbyggnadsideal med stjärnhus, terrasshus och radhus. Den enformiga storskaligheten var som bortblåst.

Ärvinge började byggas andra kvartalet 1976 och inflyttning skedde första kvartalet 1979.

Tal om elektronikkompetens vid Kista Centrums invigning

Kista Centrum invigdes torsdagen den 31 mars 1977 av kung Carl Gustaf och drottning Silvia. En stor mängd människor deltog i öppningshögtidligheterna då kungen invigningstalade och kungaparet skrev sina namn på en marmorplatta till minne av öppnandet. även SRA:s vd åke Lundqvist höll ett anförande där han påpekade att elektronikkompetens skulle komma att behövas i Kista på samma sätt som i amerikanska Palo Alto och Silicon Valley.

- Jag tyckte vi borde hänga med. Det blev populärt i Kista och tankar och idéer sattes igång som senare resulterade i Electrum, säger åke Lundqvist.

Efter den officiella invigningen slog ett trettiotal butiker upp sina portar för allmänheten och invigningsfesten fortsatte i fyra dagar.

Inomhusgatan i centret var 250 meter lång med butiker grupperade på en yta motsvarande fyra fotbollsplaner. Tunnelbanan var förberedd våningen ovanför, där tåget skulle rulla in på en betongramp. I den sex våningar höga kontorsbyggnaden installerades social servicecentral, Landstingets provisoriska vårdcentral, två allmänläkare, mödravård, barnavård, distriktsköterskor. Under centret två garageplan med plats för 1 130 parkeringsplatser. Post, försäkringskassa, apotek, arbetsförmedling, banker, två restauranger, resebyrå, försäkringsbolag och en "trippelbiograf."

Kista Centrum ligger som ett gångjärn mellan arbetsområdet med de stora arbetsplatserna SRA, Rifa och IBM och bostadsområdet. Det var sannolikt det sista stora centret som byggdes inom Stockholms kommun.

Blått tåg förbi "spökstation"

Invigningen av den Blå linjen på tunnelbanegrenen Hallonbergen-Akalla ägde rum den 5 juni 1977. När banan byggdes förbereddes även en station mellan Hallonbergen och Akalla för ett planerat område i Kymlinge. Området bebyggdes aldrig vilket medförde att det fortfarande finns en "spökstation", med plattform och trappor, som inte används.

Planerna under 70-talet hade varit att bygga en stad för de statliga verken i Kymlingeområdet och flytta ut dem från Stockholms innerstad. Men en strategiomvändning ledde istället till en utlokalisering av verken till landsorten. Idag pågår diskussioner om att göra delar av Järvafältet till naturreservat och om "spökstationen" någonsin kommer att tas i bruk vet ingen.

I och med den Blå linjens tillkomst, i första skedet till Rinkeby, Tensta och Hjulsta, introducerades en nyhet: Vagnarna var blå. Fram till dess hade alla tunnelbanevagnar varit gröna, förutom några silverfärgade. Traditionen med blå vagnar har fortsatt med den nya vagn 2000.

Pratkupp vid tunnelbanans invigning

På själva invigningsdagen av den Blå linjen genomfördes en pratkupp av några missnöjda resenärer från andra sidan Järvafältet. "Utstuderat länge pratade de och skakade hand med landstingsrådet i Stockholms län Birger Rosell," skrev SvD den 6 juni 1977. Tomas Beer från Rinkeby hade uppehållit Rosell och uttryckt sitt missnöje med att nattbussar skulle ersätta tågtrafiken sträckan Hjulsta-Hallonbergen nu när den nya banan togs i bruk. Det blå tåget fylldes med politiker och Rosell missade Jungfrufärden som gick sträckan Akalla-Husby-Kista-Hallonbergen. "Folket från Rinkeby log."

Landshövding Hjalmar Mehr, som strax innan hade invigningstalat, samt SL-chefen Ingvar Bäckström med flera högt uppsatta politiker fanns på tåget, medan Rosell som högst ansvarig för Stockholmstrafiken såg tåget gå.

Hjalmar Mehr, som var med och in-vigde den första tunnelbanesträckan 1950, Slussen-Hökarängen, hade vid bandklippningen påpekat att han aldrig förstått varför just landshövdingar ska klippa banden. Han hade istället lämnat saxen till premiärtågföraren Anne-Marie Brage.

En framtidstro som var enorm

Samarbetet mellan stans företrädare och familjen Wallenberg var i början av 70-talet mycket bra. LM Ericsson var Stockholmsföretaget nummer ett. Hjalmar Mehr och Marcus Wallenberg diskuterade gemensamt stadens frågor. Dessa båda herrar hade redan då ett embryo till en vision, som gick ut på att i Kista skulle etableras företag som låg i framkant av tekniken, som exempelvis elektronikindustri. Något som kunde bära in i framtiden.

Stockholms Mark- och Lokaliseringsbolag, SML, bildades 1973 med huvuduppgift att marknadsföra Kista. John-Olle Persson var finansborgarråd och SML:s förste ordförande. Röster från den tiden säger att det var John-Olle som satte fart på norra Järvafältet. En utveckling var att vänta av sällan skådat slag.

- Det var John-Olle som personifierade utvecklingen i Kista, säger Göran Långsved som var borgarrådssekreterare i början av 70-talet och stadsdirektör i slutet på 80-talet. Han fortsätter:

- En av orsakerna till Kistas nu begynnande framgångar var också att det inte fanns så många beslutsnivåer, inga papper behövde skrivas; snabba beslut gällde, och det var kraft i allting. Byråkratin var minimal på den tiden. Det rådde en framtidstro som var enorm. Och mycket var John-Olles förtjänst.

Pionjärerna SRA, Rifa och IBM ville äga marken

År 1975 hade tre företag bestämt sig för att flytta till Kista, Ericssonföretagen SRA och Rifa och därtill IBM.

SML hade jobbat med att köpa loss tomträtter för att få företag till Kista. SRA och Rifa önskade dela på en tomt och nu var det Ericsson som började slåss med staden om äganderätten till tomten. Ericssonkoncernens styrelse, med styrelseordföranden Marcus Wallenberg i spetsen, ville att Ericsson skulle äga marken. Egen verksamhet skulle bedrivas i egna fastigheter och fastigheterna skulle stå på egen ägd mark, enligt Wallenbergprincipen. Dessutom borde de vara i tegel. Stadens princip var att äga marken och att hyra ut den.

John-Olle Persson fann en lösning på problemet. Ericsson ägde nämligen marken vid SRA:s huvudkontor på Alströmergatan i innerstan, och genom att Stockholms Stad fick överta Ericssons mark på Alströmergatan kunde Ericsson få marken i Kista i utbyte.

Även IBM ville köpa marken i Kista, men IBM:s styrelseordförande, John Akers, protesterade.

- IBM hyr inte mark! Jag ska ringa min gode vän Wallenberg och få till en ändring.

Så inleddes förhandlingar om mark och byggande på Oddegatan i Kista. Amerikanen Gilberg Jones var stationerad på IBM i England och härifrån skulle samråd ske mellan IBM Corporation och Svenska IBM. IBM:s vd och vice vd reste över till London för att förhandla, med den informationen i bagaget att Stockholms Stad inte tänkte sälja mark. Tore Browald, IBM:s svenske styrelseordförande, skulle sitta "stand by" på huvudkontoret på Sveavägen för en eventuell telefondiskussion om läget blev kärvt.

Lennart Andersson, fastighetschef och byggnadschef på IBM, 1970-87, minns den dagen:

- Jag fick i uppdrag att möta Tore Browald. Jag hade aldrig träffat honom och var ganska darrig. Men det var inga som helst problem, han kom med en liten hund under armen. Vi satt i styrelserummet och väntade på telefonsamtalet, som aldrig kom. Herrarna i London hade kommit överens om att bygga i Kista, trots att de inte fick köpa tomten.

IBM hade tidigare erbjudits en tomt på Hemvärnsgatan i Solna, där Rank Xerox senare byggde sitt huvudkontor, men den var för trång. Det hade funnits ett tjugofem-trettiotal alternativ inom Storstockholms kommun och alla kommuner var intresserade av IBM. Men valet föll på Kista.

Huvudsakligen drevs förhandlingarna med Wilhelm Romberg, vd, på SML.

- Vi pressade priserna på tomträtten och kom överens om 4 kronor per kvadratmeter de första tio åren, med en trappstegsvis höjning till 18 kronor efter tjugo år. Det var fördelaktigt, påpekar Lennart Andersson och fortsätter:

- Det som fällde avgörandet för valet av Kista var trovärdigheten i stadens planering. Alla andra kommuner kom med osäkra löften, medan det för Kista fanns konkreta planer.

De första företagen slår rot, somliga i leran

I rasande fart förvandlades nu en bit av Järvalandskapet från jordbruks- och skogsmark till modern industristad med kontorsanläggningar i tegel.

år 1976 flyttade SRA sitt huvudkontor från Alströmergatan på Kungsholmen till Torshamnsgatan 21-23.

Ett halvår senare, 1977, var det dags för Rifa att flytta från Norrbyvägen i Ulvsunda och Hemvärnsgatan i Solna till Isafjordsgatan 16. Som sist installerade sig Rifa:s monolittillverkning i nya halvledarfabriken intill. Flytten hade gått från Svenska Elektronrör, SER:s gamla lokalerna i Bollmora. året var 1978.

Samma år i oktober anlände den tredje pionjären, IBM, med sitt flyttlass från Sveavägen 159 till Oddegatan 5. IBM hade hyrt lokalerna på Sveavägen för sitt huvudkontor sedan 1963. Säljstyrkan satt utspridd på olika ställen i staden. Fabriken hade flyttat till Järfälla redan 1970, ett laboratorium fanns på Lidingö och även en kursgård, Nordic Education Center, NEC.

I Kista började en "lerig" vardag för många anställda vid Torshamnsgatan och Isafjordsgatan, för de fick balansera till jobbet på plankor utlagda i leran mellan husen, medan bilvägar och gångbanor redan var utbyggda.

SRA i Kista inte bara ny kostym

SRA-anläggningen hade kostat 100 miljoner kronor att bygga och var 15 000 kvadratmeter stor. Produktionsavdelningarna för bland annat kommunikationsradio, personsökare, medicinsk elektronik och hemlig militär elektronik tog den nya anläggningen i besittning.

Officiell invigning hölls i februari 1977. Företagets vd åke Lundqvist, 1976-1989, säger till DN den 13 oktober 1977:

"Vi ville samla verksamheten och SRA bytte helt enkelt kostym. Vi är nöjda med den nya klädseln. Jag hoppas att det inte kommer hit så många småföretag att grönområdena blir bortplottrade."

Åke Lundqvist bodde i Spånga och cyklade till jobbet. Personalen hade valt Kista framför Kungsängen och Arninge, för det låg bäst till mellan E18, E4an och tunnelbanan. Men tvärförbindelserna med Kista industriområde var inte de allra bästa. Det upptäckte de anställda på SRA genast. Fackförbunden inom SRA, Rifa och IBM gick så småningom ihop för att kartlägga var de anställda bodde för att påverka utvecklingen av kollektivtrafiken. En enkät gick runt.

För SRA skulle lokaliseringen till Kista komma att betyda mer än en flytt till egna lokaler. I och med Ericsson och IBM:s lokalisering till Kista var grunden lagd för det som senare skulle kallas för Silicon Valley. åke Lundqvist insåg som få andra potentialen med radiokommunikation.

Framtidens radiokommunikation handlade nu inte om militära system eller landmobilradio för taxi, den handlade om mobiltelefoni. åke Lundqvist och Televerkets östen Mäkitalo arbetade åren 1971-75 fram specifikationerna för NMT, det nya nordiska mobiltelefonnätet där SRA hade rollen som underleverantör till NMT. SRA:s expansion började då telekomhistoriens dittills största order på tio miljarder kom från Saudiarabien år 1978 och utvecklingen för både AXE och NMT kunde ta fart. Det året hade SRA 1 200 anställda bara inom radio- och elektronisk utrustning.

Rifa bygger halvledarfabrik för framtiden

Rifa-anläggningen i Kista står klar 1977 och flytten går från Norrbyvägen i Ulvsunda och Hemvärnsgatan i Solna. Som sist flyttar monolittillverkningen i Bollmora till ny halvledarfabrik i Kista. Det var 1978. Anställda ägnar sin tid åt forskning och utveckling och tillverkning av komponenter för data- och teleanläggningar, kondensatorer och integrerade kretsar, även agenturverksamhet.

Under den här perioden hette företagets vd Torsten Skytt, 1955-1979, han var vd under hela 25 år. Kondensatorer var då företagets grund, men företaget Radio Industrins Aktiebolag hade bildats under kriget för att tillgodose behovet av den stora brist-varan komponenter för radiotillverkning. Nu gjorde elektroniken sitt intåg och företaget skulle nu komma att odla fram några av världens främsta mikroelektronikkonstruktörer under pionjär ledning av tekniske direktören Olaf Sternbeck. En halvledarverksamhet hade börjat i Bollmora och när den hotades av nedläggning kunde Torsten Skytt med stöd från LM Ericssons styrelseordförande Björn Lundvall rädda den kvar. Det viktigaste beslutet togs under en bilfärd från Bollmora till Telefonplan, ett beslut som fick betydelse för bland annat utvecklingen av aktuella AXE-projektet. Torsten Skytt efterträddes av Stig Larsson 1979 och nu började mikroelektroniken på allvar få fäste på världsmarknaden.

IBM väljer natur inpå knuten

I oktober 1978 flyttade IBM sitt huvudkontor till Kista till Oddegatan 5 med cirka 750 anställda. Huvudkontoret hade byggts med stor omsorg för att bevara omgivande natur. Personalen var sysselsatt inom områdena datautrustning, datatjänster, utbildning. Stordatorer och terminalsystem dominerade IBM:s utbud under 70-talet. Men 1976 lanserades den första bordsdatorn IBM 5100 i LSI-teknologi.

En ny fabrik hade uppförts i Järfälla 1970, huvudsakligen för tillverkning av skrivare, nästan hela fabrikens produktion gick på export. En nordisk kursgård, IBM Nordic Education Center, NEC, hade 1969 invigts på Lidingö.

Sten Langenius var företagets vd 1974-1976. Carl-Hugo Bluhme tillträdde under den period som företaget flyttade till Oddegatan i Kista. Han säger till Veckans Affärer den 24 mars 1977.

"Branschen kommer att ha en mycket snabb utveckling. Vi kan räkna med en sänkt kostnad i själva teknologiledet, med ökade möjligheter att bygga in funktioner som säkerhet och tillförlitlighet. Jag tror på en evolutionär utveckling."

Carl-Hugo Bluhme påpekade också att ett av de viktigaste forskningsområdena för framtiden var samspelet mellan människan och maskinen.

SML fortsätter att locka företag till Kista

"Se hit alla företag, stora som små. Här finns tomter från 3 000 till 10 300 kvadratmeter att hyra med grönområden och fina parker. Kista ska bli Stockholms största arbetsområde med 18 000 arbetsplatser". (DN i oktober 1977)

Smutsiga industrier var förbjudna, elektronik passar bra.

När Ericssonföretagen SRA, Rifa och IBM hade etablerat sig fick Kista goda exempel att visa upp. Intresset för Kista växte. Närhet till service, närhet till Arlanda och E4, E18, tunnelbana, pendeltåg och bussar gjorde sitt.

Utbyggnadsfasen skedde nu snabbt, det byggdes inifrån och ut mot Kista Centrum. Utanför Torshamnsgatan och Kistavägen uppfördes traditionell industribebyggelse.

Svenska Renold AB, grossist i maskindetaljer med 40 anställda flyttar in. Solna Verktyg bygger för 40 anställda. Byggfirman Ohlsson och Skarne bygger ett industrihus för uthyrning av arbetslokaler med plats för 1 500 personer. Kommunala Hiby bygger för uthyrning med plats för 300 arbetsplatser. 1977 finns här också Tillquist Elteknik. Agfa Gevaert bygger 1978 hus med plats för 180 anställda. Dataföretaget Control Data flyttar in från Västberga våren 1979. I Akalla etablerar sig Saab Ana Norr och andra bilföretag år 1978.

Kista Företagsgrupp bildades 1978 på SML:s initiativ. Dess förste ordförande var Gustaf Nauclér, SRA. Företagsgruppen hade 130 medlemmar från start. Den fungerade som remissinstans och opinionsbildare vid planering av gator, kommunikationer och samhällsservice som post, tele, polis och bevakning.

Under 80-talet skulle Kista komma att se en enorm tillväxt och inflyttning av elektronikföretag. SRA, Rifa och IBM blev magneter och kvalitetsgaranter för andra elektronikföretag. Kista stod nu inför en utveckling vars storhet bara eftervärlden kan vittna om. Kista gav Stockholm framtidstro.


Redaktionen