Går det att på ett etiskt sätt att skapa tillit och empati i mötet mellan en människa och robot? Det tänker Linköpingsforskaren Ericka Johnson undersöka. På hennes tvärvetenskapliga institution Tema finns kompetens inom såväl teknik och naturvetenskap som humaniora och samhällsvetenskap.

Denna artikel har tidigare publicerats i magasinet Elektronik­tidningen. För dig som jobbar i den svenska elektronik­branschen är Elektronik­tidningen gratis att prenumerera på – våra annonsörer betalar kostnaden. Här tecknar du prenumeration (länk).

Ericka Johnson har tidigare undersökt möten mellan människor, som exempelvis mötet mellan läkare och patient. Förstoringsglaset sätts på frågor kring etik, värderingar, förtroende, empati och ansvar.

I september blev hon en av sexton forskare som fick sex miljoner kronor vardera ur Wallenbergs AI-forskningsprogram Wasp-HS.

Teknik är redan central i hennes forskning. Det sitter ofta maskiner eller annan teknik mellan läkare och patient och utformningen av den tekniken har sociala konsekvenser.

Hon tror till och med att teknikens närvaro kan göra att kulturella värderingar och andra ej uttalade idéer kommer till ytan – som ”ett prisma som gör att ljus får färg och blir synligt”.

Hon har bland annat studerat användandet av medicinska simulatorer för att lära ut praktiska färdigheter till läkarstudenter.

Ericka Johnson

– Där har jag tänkt mycket kring hur man uppfattar vad den patientkropp är, som man sedan bygger in i en simulator. 

Konstruktionsdetaljerna i simulatorn – som exempelvis kan vara en talande helkroppssimulator med hjärtslag och blodtryck – låser fast idéer om synen på patientens kropp. Den är i praktiken en teknisk produkt som levereras med en dold inbyggd etik. Ericka Johnson har bland annat undersökt vad det får för konsekvenser för hur läkarstudenterna förhåller sig den simulerade kroppen.

– Min teoretiska utgångspunkt är att vi blir till i samspel med teknologi. Den bär med sig olika uppfattningar om hur vi är, redan innan vi träffas.

Anslaget från Wasp-HS ger Ericka Johnson medel för att flytta sina angreppssätt till mötet mellan robot och människa. En naiv approach till robotinteraktion kan riskera att bli diskriminerande, reproducera fördomar eller kanske bli exkluderande mot vissa kroppar, liv och identiteter.

En robotgräsklippare är ännu ingen familjemedlem även om många faktiskt sätter ett namn på den. Men hur blir det i framtiden? Vad blir roboten för oss och vad blir vi för den när vi anförtror den våra liv från vaggan till graven – från att fostra våra barn till att vårda våra gamla?

Kommer det ansvar vi ålägger dem att påverka vår uppfattning om vad omsorg är, och kanske även vår egen självbild?

Inom Wasp-HS-projektet ska Ericka Johnson ge sig in i tre existerande robotprojekt. 

Ett av dem gäller det kända robothuvudet Furhat – ett animerat ansikte på ett dockhuvud. Rekryteringsbolaget TNG vill använda Furhat som anställningsintervjuare. Furhat förväntas vara kapabel att behandla alla sökande likadant – utan fördomar kring exempelvis kön, ålder eller etnicitet.

Ett av Ericka Johnsons forskningsintressen är hur möten mellan människor kan bli konstruktiva i meningen att det uppstår ett samförstånd och ett förtroende mellan parterna. I Furhats anställningsintervju kan det vara en förutsättning för att den intervjuade öppnar upp sig och inte bara ger ytliga svar.

Men när behövs ett samförstånd av detta slag? Och hur ska en själlös robot ens kunna uppfattas som trovärdig?

Ericka Johnson kommer att filma och fingranska vad som sker i Furhats intervjuer och sedan hjälpa till med utformningen av intervjusituationen och med programmeringen av Furhat.

Robotens sätt att konversera och dess ansiktsuttryck kan påverkas. Furhats kapacitet att forma ansiktsuttryck och följa partnern med blicken är det som gör roboten unik. Den projicerar ett ansikte inifrån huvudet där andra forskare försöker skapa levande ansikten genom att ”knåda” huden – med mindre övertygande resultat.

För att studera interaktionen mellan människa och robot kommer forskarna att använda interaktionsanalytiska metoder, det vill säga att inte bara lyssna på vad som sägs utan även analysera ansiktsuttryck och kroppsspråk och leta efter ledtrådar i gester, blickar och andra kroppsliga handlingar.

Ericka Johnsons forskningsprojekt kan i bästa fall resultera i kriterier för hur människa-robot-interaktion ska designas för att människan ska uppleva förtroende och empati och få kontakt i möten med robotar. Vilka etiska problem som det medför är också en central forskningsfråga.

Hennes andra tillämpning handlar om lärarrobotar. Elever på Katarinaskolan i Uppsala kommer i en studie att få sociala robotar som lärare i tre ämnen: räkning, datorkunskap och – social kompetens, faktiskt. 

Också här är uppdraget att programmera roboten för att upprätta kontakt, skapa empati och etablera förtroende. Och också här kommer hon att intervjua elever och konstruktörer och videofilma lektionerna. 

Det tredje studieobjektet är en vårdrobot i Örebro. Den finns på Machine Perception and Interaction Lab, och är en Pepper från amerikanska Aldebaran – en liten robot som funnits på marknaden sedan 2014 och redan är i kommersiellt bruk, bland annat som ansiktsigenkännande receptionist. 

Ericka Johnson ansluter sig till det team som designar och utvecklar Pepper för vård av äldre – en extra sårbar grupp. En vårdsituation är ofta intim med fysisk kontakt och assistans med kroppsfunktioner. Känslor och förtroenden finns i mötet.

Hon ska undersöka hur teamet förhåller sig till etik och ansvar, och vad som krävs av robotar och människor för att sådana krav ska kunna uppfyllas.