David Farber är en levande legend i IT-världen.

Vid 65 års ålder har han precis börjat ett nytt jobb som teknikchef på den amerikanska frekvensmyndigheten FCC.

Häromdagen kom han till Sverige, för att ge Mitthögskolan ett handtag och ta en kopp kaffe med Elektroniktidningen.


Den charmerande och pratglade professorn David Farber har kallats "Intenets Farfar" och "Mannen som kopplade upp världen". När han pratar lyssnar hela IT- världen - han är till exempel rådgivare åt president Clinton i teknikfrågor och var justitiedepartementets expertvittne i målet mot Microsoft.

Han driver epostlistan Interesting People, kallad Listornas Lista, och älskar att förvränga ordspråk till något som kallas Farberismer. Till vardags är han högste tekniske ansvarig på den amerikanska frekvensmyndigheten FCC och professor i telekommunikation vid Penn State University. Att en sådan människa gillar teknik är inte så konstigt.

- Jag provar allt. Jag har ännu inte träffat på en teknik jag inte förälskat mig i. En egenskap som jag för övrigt delar med Al Gore, vicepresidenten, han är väl den ende jag träffat som är mer prylgalen än jag, säger han och ler.



En mobil för varje standard


Själv kallar han sig "gadget-freak", och ryktet säger att han gick upp i vikt för att få ett längre skärp med mer plats att hänga prylar på. Ryktet förnekar han dock, och när han träffar Elektroniktidningen hänger där bara en ytterst normal mobiltelefon. Han har självklart en mobiltelefon för varje standard jorden runt, och förbetalda kort för en rad olika länder.

- Det blir billigast så. Telebolagen tjänar alldeles för mycket pengar på att koppla samtal mellan länder. Tekniskt vore det ju så enkelt att koppla lokalt men operatörerna har inget tryck på sig att ta bort den typen av dumheter.

- Fast Sverige är bra, här gäller förbetalda kort ett helt år.



Sverige inte världsbäst


Den senaste svenska flugan att slå sig för bröstet och säga att vi är världsbäst på mobilt Internet ger han dock inte lika mycket för.

- Tja, ni har väl en bit kvar. Blev min laptop automatiskt uppkopplad när jag klev av planet på Arlanda? Nä. Kunde jag läsa mina mail i SAS-loungen? Nä. Fanns det ethernetuttag på hotellrummet i Kista? Icke, bara ett telejack.

- Hemma hos mig har jag installerat ett trådlöst nät, så jag kan sitta i trädgården eller i vilken soffa jag vill och läsa epost och kolla nätet. Ovärderligt för mig, men lite för knepigt för gemene man än så länge.

Att mobilt internet kommer, det är han dock övertygad om. Det tar tre-fyra år, sen är vi där. Hur snabbt det sprids hänger inte så mycket på tekniken utan på frekvenstillgången och tjänsterna. För det är inte webbsurfning i minimala teckenfönster som blir grejen, tror han, utan helt nya tjänster.

- En grej jag verkligen skulle gilla vore att mobiltelefonen blev lite smartare, så den fattade var jag är. Hemma ska den givetvis koppla samtalet till min vanliga telefon, och på kontoret till min telefon där. Svara i mobilen ska jag bara behöva göra när jag är i bilen eller ute på stan.

- Och är det upptaget ska förstås telefonsvararen gå igång automatiskt. En sån tjänst kan jag till och med tänka mig att betala för.

- En annan grej jag kan betala för är en smart restaurangguide. Som via GPS känner av var jag är, frågar vilken sorts mat jag vill ha och därefter rekommenderar en eller flera lämplig krogar i närheten. Meny och vägbeskrivning får jag självklart också.



Den digitala klyfta
n

Mitt i all prylglädje och teknikoptimism höjer han också varningens finger.

- Skillnaden växer mellan de som är med i det nya uppkopplade samhället och de som står utanför. Den digitala klyftan, som det kallas i USA, finns verkligen. Och den växer.

- Det kommer att bli en "wild ride" de närmaste tjugo åren. Tekniken kan göra världen bättre. Men det är ingen trivial uppgift för makthavarna.

- Jag är optimist i grunden. Men i mina mörka stunder undrar jag om inte Orwell förenklade det för sig när han skrev "1984". Om vi inte passar oss kan det bli värre än i den boken. Mycket värre.

Förutom att träffa Elektroniktidningen är David Farber i Sverige för att tillsammans med bland andra professor Björn Pehrson på KTH hjälpa Mitthögskolan att ta fram en ansökan till KK-stiftelsen för ett forskningsprogram i världsklass. Exakt vad det ska gå ut på vill han inte avslöja. Men med tanke på denne mans dynamik kommer målen åtminstone att vara högt satta. Man undrar i sitt stilla sinne om Mitthögskolan ska jubla eller bäva över att ha lyckats locka till sig en sådan personlighet.

Adam Edström

www.cis.upenn.edu/~farber/ home.html