VDSL står för "Very high speed digital subscriber line", och är en i raden av så kallade xDSL-tekniker, som alla går ut på att skicka data med hög hastighet över vanlig telefontråd genom att använda högre frekvenser än de för vanlig telefoni. Den mest kända xDSL-tekniken är ADSL, där A står för Asymmetric. På grund av att störningarna hamnar på olika frekvenser är det lättare att skicka data asymmetriskt än symmetriskt över telefontråd. Asymmetrin passar dessutom rätt bra med trafikmönstren för Internetanvändning. ADSL ger upp till 8 Mbit/s till användaren och 2 Mbit/s ut. Förbättringar av tekniken går under namn som ADSL+, ADSL2 och ADSL2+ och väntas kunna ge 15-20 Mbit/s ner. VDSL skiljer sig i grunden från ADSL genom de frekvensutrymmen som används. ADSL använder frekvenser mellan 25 kHz och 1,2 MHz. VDSL använder 1,1 MHz ända upp till 12 MHz. Det större frekvensutrymmet ger naturligtvis mer bandbredd, uppåt 150 Mbit/s fördelat på bägge riktningar, men det ställer också högre krav på utrustningen. Faktum är att VDSL redan från början tilldelats frekvensutrymme upp till 30 MHz, men utrymmet 12-30 MHz är tekniken ännu inte mogen för. De högre frekvenserna gör också att det användbara avståndet för tekniken minskar, från 4-5 km för ADSL till 1,5-2 km för VDSL.

Att VDSL nu börjar lanseras som alternativ till ADSL beror inte så mycket på att nedladdningshastigheten på 8 Mbit/s för ADSL börjar bli för liten. Huvudskälet är i stället att den utgående hastigheten på 2 Mbit/s anses för liten. Flera bredbandsleverantörer i Sverige, däribland även Telia, har lanserat VDSL-tjänster, men det är i Fjärran östern som VDSL håller på att ta fart på allvar.

Nätleverantören Packetfront ser även VDSL som ett komplement till att dra fiber till hemmen.

- Jag tror att man kommer att dra fiber till husen, och sedan använda VDSL för att nå ut till lägenheterna, för att på så sätt spara tusenlapparna det kostar att dra fiber in i lägenheterna, säger Stefan Gustafsson på Packetfront.

Tekniskt sett har VDSL legat efter ADSL med ett par år, huvudsakligen för att VDSL ställer högre krav på kretsarna. Arbetsfrekvensen är högre, och det tillgängliga frekvensområdet större. 2003 blev dock året då tekniken tog steget från pilotverksamhet till kommersiell lansering.

Därmed tog också kriget om vilken moduleringsteknik som ska användas fart. De två alternativ som förespråkas är DMT, discrete multitone och QAM, quadrature amplitude modulation.

DMT närmast de facto-standard
DMT är samma teknik som i Wlan-sammanhang går under namnet OFDM. Den innebär att man sänder data med relativt låg bithastighet över ett stort antal parallella kanaler. QAM delar in frekvensutrymmet i fyra breda band, två uppströms och två nedströms, där man försöker stoppa in så många bitar som möjligt i varje kanal, kodningen som används ger idag 12 bitar per symbol.

Det mesta talar för att DMT kommer att bli de facto-standard. Den internationella standardorganisationen ITU är visserligen inte färdig med sin VDSL-standard, och den europeiska motsvarigheten Etsi har valt att inte ta ställning utan tillåter bägge teknikerna. Men den amerikanska standardorganisationen, Ansi, har valt.

- ANSI anordnade helt enkelt en tävling, de tog den befintliga utrustningen, två system med QAM och två med DMT och testade dem i autentiska miljöer hos BT och Telcordia. Resultatet presenterades i juni, DMT var dubbelt så bra, både på räckvidd och kapacitet. Därför valde ANSI DMT som enda moduleringsteknik för VDSL.

Det berättar Denis Mestdagh, marknadschef för VDSL på ST Microelectronics, vars kretsar vann testet. Han kan också berätta att ETSI arbetar med nästa version av VDSL-standarden, och den kommer bara stödja DMT.

- QAM är dött, QAM är ute, slår Denis Mestdagh fast.

Men QAM-anhängarna ger sig inte så lätt, och främst av dem är Infineon.

- QAM är enklare och billigare än DMT. VDSL-kretsar med QAM är lika billiga att göra som ADSL. Det är viktigt, för folk vill ha den högre kapaciteten, men de är inte beredda att betala mer för den, säger Steven Haas på Infineon.

Han får stöd av Stefan Gustafsson. Packetfront började utveckla egen VDSL-utrustning för flera år sedan, långt innan någon vinnare kunde skönjas i standardkriget, och de valde QAM för att det var billigast.

- Det är synd att DMT ser ut att bli de facto-standard för VDSL, tycker han.

Båda standarderna i samma krets
Infineons VDSL-kretsar är hårt kostnadsoptimerade. De har inget ATM-gränssnitt utan använder bara Ethernet, och signalkvaliteten är så bra att det går att bygga systemet utan separata filter som skyddar den reguljära telefontrafiken från störningar, något som ytterligare sänker systemkostnaden.

DMT har även fördelen att vara mer bakåtkompatibelt med ADSL, som också använder denna moduleringsteknik.

- Med DMT kan du bygga linjekort som klarar både ADSL och VDSL, och på sikt kommer standarderna till och med att glida samman. Det kan du aldrig göra med QAM, hävdar Denis Mestdagh.

- även med DMT är det klara skillnader mellan ADSL och VDSL, och det är inte så lätt som det låter att bygga linjekort som klarar bägge teknikerna kontrar Steven Haas.

Denis Mestdagh erkänner också att ST Microelectronics ännu inte har några kretsar som klarar bägge standarderna. Och olika moduleringstekniker är inte nödvändigtvis ett hinder för kretsar som klarar bägge standarderna. Inom Wlan börjar det bli praxis med multistandardkretsar, trots att moduleringsteknikerna skiljer sig mellan standarderna minst lika mycket som för DMT och QAM.

Än är inte QAM uträknat.

Elias Nordling