Sommarens stora halvledarnyhet är att Arm – den ”dyraste juvelen i den brittiska teknikkronan”, enligt brittiska nyhetsbyrån BBC – ska bli japanskt. Telekombolaget Softbank ska köpa Arm för 32 miljarder dollar. 

Softcore köper Arm, som med sina cpu-kärnor tillhandahåller basen för det här ekosystemet.

Budet kom den 18 juli och sägs ha föregåtts av förhandlingar som inleddes bara två veckor tidigare. Softbanks vd Masayoshi Son, tog den 3 juli sitt privatplan till Marmaris i Turkiet och sökte upp Arms ordförande Stuart Chambers på dennes seglarsemester för deras första möte.

Det här betyder att förhandlingarna inleddes efter att EU-utröstningsresultaten presenterades den 23 juni. Flera analytiker försöker se ett samband, men analyserna spänner från att affären är ett bevis på Storbritanniens ekonomiska förfall efter Brexit, till ett bevis för motsatsen.

270 miljarder kronor är 43 procent över börsvärdet vid annonseringen. Den sortens överpriser gör det svårt att tacka nej och är inte ovanlig vid den här typen av affärer. Brexit-regeringen har godkänt affären. Aktieägarna röstar den 30 augusti och affären ska vara genomförd den 5 september. 

Det här är den största affär den flitiga investeraren Masayoshi Son har gjort. Och så här mycket pengar har aldrig betalats för ett europeiskt teknikföretag. Bara kostnaderna för transaktionen som sådan – som kontraktsskrivande och rådgivning – uppskattas uppgå till fyra miljarder kronor. Skatter och avgifter uppgår till lika mycket.

För branschen i övrigt får affären inga konsekvenser överhuvudtaget. 

Inget ont om Arms arkitektur, men den är ersättlig. Det stora värdet på Arm ligger i dess affärsmodell. 

Analytiker har försökt extrapolera vad som skulle hända om Arm exempelvis nu skulle börja tillverka egna processorer, men det kommer inte att ske. Arm kommer att fortsätta bedriva sin verksamhet exakt som förut, eftersom Masayoshi Son inte är galen.

Tekniskt skulle Arm-kärnorna kunna ersättas av exempelvis Mips eller Sparc-V. Inte i morgon kanske, men på, säg, tre års sikt. Ett gigantiskt ekosystem kring Arm skulle behöva porteras, men varför skulle den nya ägaren till Arm vilja slå in på en sådan väg?

Arms roll i mobilprocessorekosystemet är att definiera en gemensam infrastruktur. Köparen vet om detta, det är till och med det ord som vd:n Masayoshi Son själv använder. Han har för vana att investera i ”infrastruktur-företag”. Hackor och spadar – det är där de säkra pengarna finns i alla marknader, tror han. 

Masayoshi Son är ute efter de existerande intäkterna. Det är så viktigt för honom att  behålla status quo och inte oroa företagets anställda att han lovat dubblera personalen i Storbritannien, idag 1700 personer, under de kommande fem åren, och att behålla huvudkontoret i Cambridge.

Löftena är bindande enligt en ny brittisk lag kring utländska förvärv, som här tillämpas för första gången.

Arm tillverkar inga egna processorer, utan licensierar cpu-konstruktionen och instruktionsuppsättningen för andra att använda i sina processorer.

Försäljningen av licenser sker ickeexklusivt och neutralt och det finns idag dussintals tillverkare av Arm-processorer. Priserna är lite högre än de kanske borde vara, på grund av den standard som Arm lyckats sätta, men det är en enkel parameter för Arm att skruva på om oväsendet bland kunderna skulle bli för stort.

Stenhårda testsviter tvingar licenserna att inte avvika en millimeter från standarden och rucka på ekosystemet den vägen.

Värdet på Arm ligger i förtroendet från branschen för att Arm kommer att fortsätta vara en neutral leverantör av en gemensam programplattform till ekosystemet. Denna affärsmodells garanterade fortsatta existens är säkerligen inskriven i många kontrakt och har varit en förutsättning för att de skulle tecknas överhuvudtaget.

Det är en kraftfull affärsmodell. Den har exempelvis hållit mäktiga Intel borta från mobiltelefonerna. Mobilbranschen ville inte hamna i en enda leverantörs knä. Med Arms affärsmodell finns alltid många leverantörer av Arm-mobilprocessorer att välja mellan.

Arm gjorde sitt genombrott i Nokias mobiltelefon 6110 i slutet av 90-talet. Mobiltelefoner och Nokia växte till att bli hur stora som helst.

När smarttelefonerna kom trampade Nokia fel, men Arm-cpu:n hängde kvar. Den fanns redan då i de flesta mobiler, och valdes av Apple till Iphone – i hård konkurrens med x86 – och sitter idag i nästan alla smarttelefoner.

Ju större mobilbranschen blivit, desto större och bättre har ekosystemet kring Arm blivit, och därmed har Arm spritt sig till alltfler tillämpningsområden och konkurrerat ut alternativ som PowerPC och Mips.

Arms kunder har hittills tecknat licenser för cirka 700 cpu-kärnor i familjerna A, R och M, och de har genomhistorien tillverkat 86 miljarder chips med Arm-processorer i. 

Analytikerna spekulerar att Masayoshi Son hoppas att det hajpade området IoT-området ska växa sig gigantiskt och att Arm ska bli en stor leverantör dit.