About / Advertise
Kan en dator sjunga? Kan flera sjungande datorer bilda en kör? Kan en svensk multiartist samverka med kreatörer på MIT, koppla upp 22 träfigurer till Internet och få det hela betalt av ett stort före detta svenskt spritmärke? Svaret på den sista frågan är ja. Svaret på de två första ligger nog mer i betraktarens ögon. Eller snarare öron.
I en obskyr gallerilokal i Stockholm står 22 snyggt designade träfigurer, alla kopplade till en stor röd dator med en massa sladdar. Från var och en av figurerna kommer ljud, inte olikt mänsklig sång. Ibland sjunger flera figurer, då och då allihop samtidigt.
Att beskriva hur denna Absolut Choir låter är vanskligt. Men tänk en procession gregorianska munkar kompade av musikaliskt begåvade dagisbarn med ett och annat enkelt rytminstrument. Lägg till en accent från tidiga science fictionfilmer. Och ett svagt, svagt nätbrum.
Om det är konst eller inte kan diskuteras. Och ska, det är just det som är poängen. Installationen ligger i korsvägen där teknik och konst möts. Frågan, åtminstone som den formuleras av det sponsrande spritmärket, är om maskiner kan bli kreativa i en absolut värld. Och om de kan skapa konst, vem är då konstnären? Kommer vi en dag att få se utställningar av verk skapade av maskiner? Som attraherar horder av fans? Och vars verk köps för miljoner?
Svaret beror förstås lite på hur man definierar kreativitet. Och åtminstone i mina synnerligen subjektiva ögon och öron finns i detta fall en klar konstnärlig verkshöjd. Upphovsmännen – den svenske multikonstnären Jesper Kouthoofd, hans kollegor på designbyrån Teenage Engineering och de två MIT-personligheterna Dan Paluska och Jeff Lieberman – lyckas kanske inte skapa musikhistoria, men de lyckas helt klart ställa de relevanta frågorna. Vilket väl är en konst, på sitt sätt.
De 22 figurerna har hursomhelst varsin syntetisk röst, alstrad av varsin liten inbyggd Linuxmaskin och ljudande genom individuella högtalare. Några av figurerna har också rytmljud, i vissa fall skapade med elektromekaniska aktuatorer. Sångerna från de 22 körmedlemmarna styrs av en dator, närmast motsvarande en kombination av dirigent och realtidsarrangör, med algoritmer inspirerade just av de nämnda gregorianska munkarnas sånger.
Som sångare och robotikentusiast skulle man dock vilja önska sig lite mer autonomi hos de individuella körmedlemmarna. Att de får ström via elnätet må vara OK, men de andra sladdarna känns onödiga. Om någon i kören börjar sjunga – eller ännu hellre dirigentdatorn höjer en taktpinne - så borde det räcka för att de andra, styrda av det ljudet eller visuellt av taktpinnen, ska komma in med sina realtidsberäknade stämmor, på rätt ställen, med rätt tonhöjd, styrka, modulation och timbre. Huruvida det musikaliska slutverket skulle vinna på den metodiken beror säkert både på konstruktörerna och på lyssnaren.
Från början var Absolutkören uppkopplad till Internet, via spritmärkets hemsida. Vem som helst kunde då gå in och på olika sätt dirigera kören, eller i varje fall ge input till styrdatorn, och få höra resultatet. Den funktionen är tyvärr borttagen, så den som vill lyssna på verket idag får bege sig till utställningshallen, hos Galleri Vol. Men skynda – kören står bara kvar till 20 mars, sen ska den på turné till Paris.
