–  Efter lite övertalning och diskussioner accepterade jag att ta rollen.

Som vd och ägare av kontraktstillverkaren Eskilstuna Elektronikpartner med drygt 40 anställda, liksom delägande och styrelseuppdrag i en handfull andra bolag – plus 15 islandshästar hemma på gården – borde almanackan vara mer än fulltecknad.

– Jag hade inte tagit uppdraget om jag inte trott att jag skulle klara av det. Jag har varit med så länge att jag vet vart vi är på väg.

Till skillnad mot sin företrädare kommer Mikael Joki inte att engagera sig lika mycket i det dagliga arbetet. 

– Det blir en liten omställning men det finns en bra stab av medarbetare med Lena Norder i spetsen som kan hantera det löpande. Styrelsearbetet blir mer om vart vi ska ta vägen.

En hel del av det praktiska arbetet sköts dessutom av branschföreningens sex sektioner för Elektroniktillverkning, Utveckling & Konstruktion, Elektronikkomponenter, Embedded Technology, Produktionsutrustning, Test & Mät och Utbildning & Forskning. Andra frågor som exempelvis mässorna avhandlas i speciella projektgrupper.

Har Vinnovas öra
Svensk Elektronik har hunnit med en hel del sedan starten år 2010 när Elektronikindustriföreningen gick samman med IM-föreningen. Mest påtagligt och kanske viktigast är att elektroniken blivit ett så kallat Strategisk Innovationsområde, ett område som Vinnova pekat ut som betydelsefullt för Sveriges konkurrenskraft och därmed också ett område som myndigheten satsar pengar på.

Men föreningen har också etablerat sig som en remissinstans och lobbyist vad gäller direktiv och lagstiftning. Föreningen står bakom de två mässorna SEE och Embedded Conference, har ett eget leverantörsavtal och arbetar med att locka fler ungdomar till branschen.

Det som möjligen kommit lite i skymundan är rekryteringen av fler medlemmar som stått och stampat på drygt 200 stycken sedan starten.

Ett dilemma är att många företag som får pengar via innovationsprogrammet har svårt att förstå skillnaden mellan programmet och föreningen. En sak som säkert bidrar till förvirringen är att det delvis är samma personer som arbetar med bägge.

– Innovationsprogrammet har en tidsbegränsning, vem ska förvalta och driva allt vidare när det är slut? Branschorganisationen är den naturliga partnern som måste ta det ansvaret, säger Mikael Joki och fortsätter:

– Jag tror att vi varit för dåliga på att marknadsföra branschen. Företagen måste förstå vad branschorganisationen kan göra för dem.

Det handlar om att synliggöra allt arbete som sker i branschföreningen. Ett skyltfönster är de två mässorna SEE och Embedded Conference. Mikael Joki anser att det finns plats för bägge även om SEE brottas med sjunkande besökarsiffror.

– Jag tror på en mässa som inte är direkt kopplad till embedded, som stödjer hela värdekedjan. Kanske är det bättre att smalna av den.

Han berömmer produktionslinan som mässan satte upp och körde senast det begav sig, kallad ”Live Production”.

– Där det händer saker finns det männi­skor. Det gäller att hitta någon som vill och orkar driva liknande initiativ.

Hitta kompetens på SEE
En ny punkt på nästa SEE blir att innovationsprogrammets kompetensnav är på plats. Tanken är att besökarna ska kunna hitta kompetens inom olika specialområden på högskolor, universitet och institut.

– Du ska kunna komma till SEE för att lära dig något.

Det som talar emot mässor rent generellt är att utställarna gärna åker ut till kunderna och presenterar sina produkter.

– Jag tror det finns en bekvämlighetsfaktor i det, men när du går på mässan är det du ser inte selekterat av mig som chef, du har en bredare palett.

Själv brukar han uppmuntra personalen att åka. Dessutom ger han dem i uppdrag att titta på vissa områden och sedan redovisa vad de hittat.

– Vi brukar ha en tredjedel av personalen på mässor, någon gång har alla åkt.

Ett nytt grepp på SEE 2018 blir att de tre dagarna få var sitt tema. Två spikade är fordon och medicinteknik. Tanken är att alla seminarier och föredrag ska ha anknytning till temat.

– Jag tror att vi kan fortsätta driva SEE.

En svårare nöt är branschens bristande attraktionskraft hos ungdomar.

– Där har vi varit lite sämre, vi måste hjälpas åt med det.

Det finns en del ljusglimtar. Ett konkret exempel är från senaste SEE-mässan när ett antal SYV:ar (studievägledare) var inbjudna. Så blir det även på SEE 2018.

– Tack vara det har vi fått möjlighet att ta en plats i gymnasierådet när det gäller el- och energiprogrammet.

Ett initiativ är att vi tar fram en elektroniklåda anpassad till högstadieklasser som ska testas under hösten och som skolorna kan köpa in. Förhoppningsvis blir den helt klar till SEE-mässan.

– Det gäller att få fram en kostnadseffektiv produkt som skolorna har råd att investera i. Kanske får branschen vara med och synliggöra den.

Delar av elektroniklådan har under sommaren testats på en sommarskola i Eskilstuna.

– Det gäller att få både elever och yrkesvägledare att förstå att elektroniken är en möjliggörare som kan påverka framtiden till det bättre.

Ytterligare ett sätt att säkra kompetensförsörjningen är att skapa ett treårigt teknikcollege (gymnasium) som ger högskolebehörighet men där branschen (läs elektronikföretagen) varit med och påverkat kursinnehållet så att det är relevant för dem. Projektet stöttas av både Metall och Teknikföretagen. En viktig del är att lokala företag ställer upp som faddrar och ger studenterna praktik under andra och tredje året.

Tungt arbete med direktiv
Ett helt annat område som tagit mycket av föreningens resurser de senaste åren är alla direktiv som tillkommit eller förändrats. Det gäller RoHS, WEEE, Reach, EMC, RED och nu senast den svenska kemikalieskatten på viss typ av elektronik.

– Maria Månsson kommer att fortsätta driva det arbetet. Det är en av grundstenarna och vi har en bra grupp som hjälps åt att arbeta med det.

Precis som de senaste åren blir det en heldag om direktiven senare i höst med information från ansvariga myndigheter.

En helt annan fråga som branschföreningen också sett till att ordna är ett leverantörsavtal för tillverkade företag. Det baseras på Teknikföretagens standardavtal kallat NL (Nordisk Leverantörsvillkor) men har modifierats för att passa elektronikbranschen.

– Många som jag pratat med tycker att det är bra att kunna visa upp det när de förhandlar med större företag. Det gör dem lite starkare.

Avtalet reglerar bland annat frågor om vem som har ansvaret för det material som köps in och när ett projekt ska anses vara avslutet. Avtalet var färdigt 2013 och börjar bli moget för en revision.

Sedan starten 2010 har föreningen bevisligen varit mycket aktiv och hunnit med väldigt mycket. Trots det blir det inte fler medlemmar även om potentialen är stor. En kartläggning från 2011 visar att det finns över 3600 elektronikföretag i Sverige.

– Vi pratade om det förut. Det handlar om att få företagen att förstå varför de ska vara med i föreningen när det redan finns ett innovationsprogram. Jag tror det handlar om att fånga upp dem och visualisera vad vi gör. Om man lyckas med det kan vi få det att lyfta ordentligt.