Men domedagsprofeterna fick fel den gången. De flesta småföretag anpassade sig, visserligen fick de betala extrakostnaderna ur egen ficka, men den stora majoriteten överlevde.
Även de som spådde att marknadskontrollen skulle bli minimal fick rätt. Elsäkerhetsverket, som är satt att övervaka både EMC och elsäkerhet, prioriterar det senare. Verket gör mellan 50 och 75 kontroller per år av EMC och betydligt fler av elsäkerheten. Och det är rätt, för dåliga elgrejor kan vara fatala medan en produkt som bryter mot EMC-direktivet på sin höjd stör tv-mottagningen eller radion.
Samtidigt snedvrider prioriteringen konkurrensen. Den som lägger ned pengar på att följa EMC-direktivet hamnar lätt i ett ekonomiskt underläge jämfört med fuskarna. En av svagheterna med direktivet är också att det kostar lika mycket att förvissa sig om att en produkt uppfyller EMC-direktivet vare sig den tillverkas i ett enda exemplar som i en miljon exemplar.
Här hade många, inklusive Elektronikindustriföreningen, hoppats på en förenkling i det nya direktivet. Men därav blev intet. Inte heller blir standarderna gratis, och att hoppas på mer resurser till Elsäkerhetsverket för att det ska kunna gå ut och informera eller öka marknadskontrollen känns inte troligt.
Visserligen är elektronikområdet på tapeten genom näringsdepartementets uppdrag till Vinnova att ta fram en strategi för området. Och uppslutningen från den splittrade branschen har varit stark, enligt Vinnova.
Men frågan är om det spelar någon roll. För staten har inte givit några signaler om ökade anslag till området. Jämfört med bilindustrin finns det inte längre några stora produktionsanläggningar att lägga ned. Och inga andra symbolfrågor som engagerar tv och rikspress och därmed sätter tryck på politikerna som riskerar att förlora väljare.
Så min gissning är att det blir business as usual efter Vinnovas rapport och definitivt efter den 20 juli 2007 när det nya EMC-direktivet träder i kraft.